En utvisning till Iran av en kvinna bedöms strida mot artikel 3 då hon skulle riskera otillbörlig bestraffning på grund av äktenskapsbrott. Något effektivt rättsmedel bedömdes inte finnas i Turkiet varför en kränkning av artikel 13 förevarit.

Bakgrund

Sökanden i målet, J, är en vuxen iransk kvinna som enligt egen uppgift lämnade Iran då hon annars riskerade otillbörlig bestraffning för den relation hon hade med en gift man i hemlandet.

J reste illegalt in i Turkiet i november 1997 och försökte i februari 1998 flyga vidare därifrån till Kanada via Frankrike med ett falskt kanadensiskt pass. Emellertid greps hon i Paris av fransk polis varefter hon sändes åter till Turkiet. När hon förstod att hon riskerade att deporteras till Iran ansökte hon om asyl. Hennes ansökan avvisades med hänvisning till att den inte, i enlighet med nationella bestämmelser, hade lämnats in inom fem dagar från hennes ankomst till Turkiet. Därefter intervjuades hon av UNHCR vilka den 16 februari 1998 tillerkände J flyktingstatus då hon ansågs hysa en välgrundad fruktan för förföljelse i Iran där hon riskerade att utsättas för omänsklig behandling, såsom att stenas till döds, piskas eller pryglas. J ansökte därefter vid Ankaras förvaltningsdomstol om att deportationen av henne skulle stoppas. Förvaltningsdomstolen beslutade den 16 april 1998 att det saknades skäl att stoppa deportationen eftersom den inte var uppenbart lagstridig och då den inte skulle orsaka J någon irreparabel skada. Den 4 november 1998 fann Ankaras förvaltningsdomstol att det inte förelåg någon verklig risk att hon skulle deporteras då hon hade beviljats ett tillfälligt uppehållstillstånd i väntan på utgången av hennes ansökan under Europakonventionen. Förvaltningsdomstolen fann att den inte var förpliktigad att suspendera deportationsbeslutet då något sådant beslut ännu inte hade fattats.

Parternas huvudsakliga inställning i Europadomstolen

J anförde bl.a. följande.– Om hon tvingas återvända till Iran skulle hon riskera behandling i strid med artikel 3. Hon har gjort sig skyldig till äktenskapsbrott i Iran och var tvingad att lämna landet innan en brottmålsprocess kunde inledas mot henne. Hon hade säkerligen dömts till någon sorts omänsklig bestraffning. I rapporteringen från Amnesty International framgår att kvinnor i Iran har stenats till döds till följd av äktenskapsbrott. UNHCR har också tillerkänt henne flyktingstatus på grund av förekomsten av en sådan risk. Vidare har hon i Turkiet inte haft tillgång till något effektivt rättsmedel för att bestrida beslutet att avvisa hennes ansökan. Ankaras förvaltningsdomstol kan inte anses utgöra ett effektivt rättsmedel då domstolen inte med omedelbar verkan kunde suspendera deportationsbeslutet. Turkiet har således gjort sig skyldigt till en kränkning av artikel 13.

Turkiet anförde bl.a. följande.– Turkiet har ratificerat 1951 års konvention och 1967 års protokoll angående flyktingars rättsliga ställning men har valt att begagna sig av möjligheten i konventionen att begränsa beviljandet av flyktingstatus till asylsökande från Europeiska länder. Av humanitära skäl utfärdar emellertid myndigheterna tillfälliga uppehållstillstånd till icke-Europeiska asylsökande som i likhet med J erkänns som flyktingar av UNHCR, i väntan på förflyttning till ett tredjeland. Eftersom J inte efterföljde femdagarskravet i nationella bestämmelser kunde hon inte komma i åtnjutande av denna möjlighet. Vidare finns anledning att ifrågasätta substansen i J:s fruktan. Det förhållandet att J inte lämnade in någon ansökan till myndigheterna eller UNHCR när hon först kom till Turkiet 1997 strider mot vad hon anfört i förhållande till artikel 3. Det är också betydelsefullt att J inte ansökte om asyl när hon kom till flygplatsen i Paris. Det finns därför anledning att tvivla på om J överhuvudtaget hade ansökt om asyl om hon hade kommit till Kanada.

Europadomstolens bedömning

Artikel 3

Med beaktande av att artikel 3 värnar om ett av de mest grundläggande värdena i ett demokratiskt samhälle och innebär ett absolut förbud mot tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, måste en noggrann granskning göras av en enskilds påståenden om att ett avlägsnande till ett annat land skulle utsätta denne för behandling i strid med artikel 3.

Europadomstolen är inte övertygad om att turkiska myndigheter har genomfört en meningsfull bedömning av J:s ansökan. Det verkar som att J, genom att inte inkomma med en asylansökan inom den femdagarsfrist som fastslagits nationellt, har vägrats någon bedömning av de faktiska omständigheterna avseende hennes fruktan för att återvända till Iran. En automatisk tillämpning av en sådan kort tidsfrist för att inkomma med en asylansökan måste anses strida mot skyddet av de grundläggande värden som innefattas av artikel 3. Förvaltningsdomstolen i Ankara begränsade sig också, efter J:s ansökan om överprövning, till frågan om den formella lagenligheten av en deportation snarare än den mer centrala frågan om J:s fruktan för att återvända, trots att hon vid denna tidpunkt måste anses ha haft mer än ett ”arguable claim” för att hon skulle var utsatt för risk vid ett återvändande.

Europadomstolen lägger i sin egen bedömning stor vikt vid UNHCR:s slutsatser avseende J:s utsatthet i Iran. Europadomstolen noterar härvid att UNHCR intervjuade J och hade möjligheten att bedöma trovärdigheten av hennes fruktan och sanningsenligheten av hennes redogörelse för den rättsprocess som inletts mot henne på grund av äktenskapsbrottet. Vidare noterar Europadomstolen att Turkiet inte har ifrågasatt vad J hänvisat till i rapporteringen från Amnesty International om vilka straff som kan följa för den som bedöms skyldig till äktenskapsbrott. Mot denna bakgrund och då Europadomstolen inte är övertygad om att situationen i Iran har förändrats i den utsträckningen att äktenskapsbrott inte längre anses utgöra en skymf mot islamisk lag finner Europadomstolen att det föreligger en verklig risk att J skulle utsättas för behandling i strid med artikel 3 om hon sänds åter till Iran.

Artikel 13

Med beaktande av att den skada som kan orsakas för det fall att påståenden om tortyr eller illabehandling materialiseras är oåterkallelig till sin natur och artikel 3:s centrala betydelse måste ett effektivt rättsmedel i enlighet med artikel 13 inbegripa en oberoende och ingående granskning av ett påstående om en risk för behandling i strid med artikel 3. Vidare krävs att det finns en möjlighet att suspendera implementeringen av de ifrågasatta åtgärderna för att det ska anses vara fråga om ett effektivt rättsmedel. Den prövning som Ankaras förvaltningsdomstol gjorde kan inte anses motsvara dessa krav varför Europadomstolen finner att Turkiet gjort sig skyldig till en kränkning av artikel 13.