En ung hazar från Ghazni i Afghanistan, vars uppehållstillstånd i Sverige återkallades sedan han begick brott mot sin hustru, anses ha tillgång till ett internflyktsalternativ i ljuset av UNHCR:s Eligibility Guidelines.

Bakgrund

Sökanden, H, som är en afghansk medborgare och född 1980 ansökte om asyl i Sverige 2003. Hans asylansökan avslogs av Migrationsverket. I februari 2005 beviljade Utlänningsnämnden honom tidsbegränsat uppehållstillstånd med anledning av att han hade gift sig med en kvinna bosatt i Sverige och att paret har en dotter född i december 2004. I mars 2006 beviljades H permanent uppehållstillstånd på samma grunder. Han och hans före detta hustru har även en son, som föddes i april 2006.  I augusti 2007 flyttade den före detta hustrun och barnen till ett skyddat boende. Hustrun berättade för polisen att H hade utsatt henne för upprepad kränkande behandling. I november 2007 beviljades hustrun tillfällig ensam vårdnad. Tingsrätten bestämde också att H inte fick ha någon fysisk kontakt med barnen. H dömdes sedan i maj 2008 till två års fängelse, utvisning från Sverige och ett femårigt återreseförbud för våldtäkt och grov kvinnofridskränkning som innefattade bl.a. hot mot både hustrun och barnen. En skilsmässa trädde i kraft i juli 2008. H ansökte i augusti 2008 om att den svenska regeringen skulle upphäva utvisningsbeslutet och bevilja honom uppehållstillstånd. Till stöd för ansökan anförde han skyddsskäl som väsentligt skiljde sig från hans tidigare asylansökan. Han anförde också att han led av PTSD, att han hade försökt begå självmord och att han inte hade någon mer familj i livet än sina barn och en ny flickvän. I november 2008 fick den före detta hustrun ensam vårdnad och det bestämdes att H inte skulle ha någon rätt till umgänge. I december 2008 avslog den svenska regeringen H:s ansökan. I juli 2009 biföll Europadomstolen H:s begäran om ett interimistiskt beslut. Därefter bestämde den svenska regeringen att tills vidare avstå från verkställighet av H:s utvisning. I augusti 2009 togs H i förvar sedan han villkorligt frigavs från fängelset. Han hölls i förvar fram tills han i januari 2010 släpptes efter beslut av Högsta Förvaltningsdomstolen.

 Parternas huvudsakliga inställning i Europadomstolen

H anförde bl.a. följande. – Av flera skäl riskerar han förföljelse i Afghanistan. Han är av blandad etnicitet, hans far är hazar och hans mor är pashtun. I hemlandet saknar han helt nätverk. Han är shiamuslim men gifte sig i Sverige med en sunnimuslim som han sedan utsatte för kränkande behandling. Hans utsatthet förvärras av att han är tillsammans med en kristen kvinna. Med hänsyn till denna bakgrund skulle en utvisning till Afghanistan strida mot artikel 3. H anger att syftet med hans ansökan i Europadomstolen är bl.a. att ha möjlighet att få kontakt med sina barn i Sverige.

Sverige anförde bl.a. följande. – H har lämnat motstridiga asylberättelser. Det finns inte anledning att tro att H skulle riskera några övergrepp till följd av sin blandade etnicitet eller till följd av vad han har gjort i Sverige. Med hänsyn till Migrationsverkets rapportering från december 2009 finns det dock anledning att inte verkställa utvisningen till Ghazni, H:s hemprovins. Däremot med hänsyn till H:s unga ålder och avsaknad av större hälsoproblem, har han ett internflyktsalternativ i både till exempel Kabul eller Mazar-e Sharif.

Europadomstolens bedömning

Knäckfrågorna

1. Skulle en utvisning av H vara i strid med artikel 3 med hänsyn till hans hälsotillstånd?
2. Har H ett internflyktsalternativ?
3. Är en utvisning och femårigt återreseförbud oproportionerliga enligt artikel 8?

Fråga 1

Samtliga domare i Europadomstolen är eniga om att det inte finns sådana tunga häloskäl som innebär att en utvisning av H skulle vara i strid med artikel 3. Europadomstolen noterar att H inte tog upp sin psykiska hälsa under asylförfarandet samt att det saknas ett aktuellt läkarintyg om denna. Domstolen noterar också att det inte är utslagsgivande att H endast skulle ha tillgång till sämre vård i Afghanistan. Med hänsyn till artikel 3:s höga beviströskel i en sådan situation kan det inte anses ha framkommit sådana mycket exceptionella omständigheter att en utvisning skulle vara i strid med artikel 3.

Fråga 2

Inledningsvis noterar Europadomstolen att den allmänna situationen i Afghanistan i sig inte är så allvarig att den innebär att ett återvändande till Afghanistan skulle vara i strid med artikel 3. Domstolen anger även att H:s ursprungliga asylskäl bedömdes noggrant av Migrationsverket och Utlänningsnämnden. När det gäller den aktuella och försämrade situationen i Afghanistan och vad det innebär avseende möjligheterna att verkställa en utvisning av H till hemlandet finns det två olika meningar i Europadomstolen.

Majoritens slutsats är att H har ett internflyktsalternativ i Afghanistan. Majoriteten påminner om att internflykt förutsätter att en person kan resa till området i fråga, bli insläppt och bosätta sig där. Majoriteten betonar att UNHCR i sina Eligibility Guidelines anger att internflykt kan, beroende på de enskilda omständigheterna, vara ett alternativ för ensamstående afghanska män utan nätverk. Majoriten anger att den inte är övertygad av H:s påstående om att oavsett var han skulle bosätta sig i Afghanistan skulle det finnas en verklig risk för honom att utsättas för kränkande behandling.

Två av de sju domarna i Europadomstolen är delvis skiljaktiga och anser att det inte har framkommit att H har ett internflyktsalternativ i Afghanistan. Dessa domare anger att förutsättningar för internflykt rör faktiska omständigheter och att det är Sveriges sak att övertyga Europadomstolen om att internflykt inte enbart är teoretiskt möjligt utan även i praktiken. Enligt de skiljaktigas uppfattning saknas det stöd i akten för att de svenska myndigheterna kom fram, genom en noggrann och rigorös granskning, till att H har ett konkret internflyktsalternativ.

Fråga 3

Inledningsvis noterar Europadomstolen att H inte uttryckligen har tagit upp artikel 8 i sin ansökan till Europadomstolen. Däremot har det framgått att ett syfte med ansökan är att han vill få kontakt med sina barn. Därför utgår Europadomstolen från att ansökan i sak innefattar ett yrkande om att utvisningen och återreseförbudet strider mot artikel 8. När det gäller frågan om dessa begränsningar i H:s familjeliv var nödvändiga, dvs. proportionerliga, betonar Europadomstolen allvaret och arten av H:s begångna brottslighet. Av betydelse är inte bara att H har begått allvarliga brott utan också att brotten riktades mot hans familj. Därmed har H själv, i avsevärd utsträckning, skadat sitt familjeliv. Visserligen finns det anledning att påminna om att artikel 8, utöver att innebära en ”negativ skyldighet” för en stat att avstå från åtgärder som skadar familjeliv, innebär den också en ”positiv skyldighet” att försäkra sig om att familjeliv mellan föräldrar och barn kan fortsätta efter föräldrarnas skilsmässa. Detta har dock de svenska myndigheterna beaktat genom att begränsa återreseförbudet till fem år.

De två delvis skiljaktiga domare anger att det i praktiken är högst tveksamt om H kommer beviljas möjlighet att återvända till Sverige när återreseförbudet inte längre är i kraft.