När studerande och arbetstagare med tidsbegränsat uppehållstillstånd kunde vara anknytningspersoner men inte vissa kategorier av flyktingar medförde den diskriminerande lagstiftningen en kränkning av artikel 14 i förening med artikel 8.

Bakgrund

H är somalisk medborgare och kom till Förenade kungariket 2004 och ansökte om asyl. Ansökan bifölls i mars 2006 och han beviljades ett tidsbegränsat uppehållstillstånd i fem år med möjlighet att ansöka om permanent uppehållstillstånd därefter. I februari 2007 åkte H till Djibouti för att träffa A. De gifte sig med varandra i april 2007 och bodde tillsammans en kort tid innan H återvände till Förenade kungariket.  I november 2007 avslogs A:s ansökan om tillstånd att ansluta sig till sin make i Förenade kungariket. Makarna kvalificerades inte för familjeåterförening för att det krävdes, enligt dåvarande brittiska migrationsbestämmelser, att antingen H hade permanent uppehållstillstånd eller att makarna hade familjeband innan H åkte till Förenade kungariket. I februari 2008 föddes makarnas första barn. A överklagade avslaget och åberopade hennes rätt till familjeliv enligt artikel 8. Överklagandet avslogs med motivering att det inte fanns några allvarliga hinder för makarna att bo tillsammans i Djibouti.

Parternas huvudsakliga inställning i Europadomstolen

H och A anförde bl.a. följande. – I förhållande till andra grupper med tidsbegränsat uppehållstillstånd har de diskriminerats. Det finns inte någon objektiv och rimlig motivering till att studerande, arbetstagare samt flyktingar som gifte sig innan avresan till Förenade kungariket kvalificeras för familjeåterförening men inte flyktingar som ingår äktenskap efter referenspersonens flykt. Denna diskriminering innebär en kränkning av Europakonventionens artikel 14 i förening med artikel 8.

Förenade kungariket anförde bl.a. följande. – Flyktingar är inte i en situation som är jämförbar med studerande och arbetstagare. Förenade kungariket är utsatt för internationell konkurrens om att attrahera studerande och arbetstagare. Det samma kan inte sägas avseende flyktingar. Möjligheten för en flykting att kvalificera sig som anknytningsperson i samband med erhållande av permanent uppehållstillstånd är proportionerlig till Förenade kungarikes ändamål med att uppfylla sina internationella åtaganden för flyktingar och samtidigt attrahera andra personer som väljer att studera och arbeta i landet. Vidare måste det beaktas att de skilda behandlingarna inte beror på något kränkande diskriminerande syfte.

Europadomstolens bedömning

Artikel 14 utgör ett komplement till de materiella bestämmelserna i Europakonventionen. För att artikel 14 ska vara tillämplig i förening med en materiell bestämmelse är det tillräckligt att omständigheterna i målet faller inom ramen[1]för den materiella bestämmelsen.

Europadomstolen accepterar att artikel 8 inte innebär en skyldighet för en stat att tillgodose makarnas val av vilket land de vill bo tillsammans i. Däremot, om nationell lagstiftning särskiljer mellan olika kategorier av invandrare avseende rätt till familjeåterförening måste lagstiftningen vara förenlig med artikel 14. Det är självklart att de nationella migrationsbestämmelserna i fråga påverkar familjelivet. Därmed faller omständigheterna i målet inom ramen för artikel 8. Det är enbart diskriminering på grund av någons ”ställning”[2]som faller inom artikel 14. Mot bakgrund av Europadomstolens praxis i andra typer av artikel 14 mål slår Europadomstolen fast att status som flykting faller inom artikel 14:s begrepp ”ställning i övrigt”. Av detta följer att sökandena i artikel 14:s mening har en ”ställning i övrigt”.

Det är ostridigt att sökandena har behandlats på ett sätt som avviker från hur studerande och arbetstagare samt flyktingar som gifte sig innan de lämnade hemlandet skulle ha behandlats. Europadomstolen anser vidare att sökandena är i en liknande situation som de som tillhör dessa grupper. Europadomstolen har härvid att bedöma om olikheterna i behandling av dessa kategorier människor i liknande situationer var objektiv och skäligen berättigad.

Vidden av en stats bedömningsutrymme[3]för att avgöra vilken differentiering i behandlingen som är berättigade av personer i likartade situationer varierar. Är det frågan om generella ekonomiska eller sociala åtaganden ges staten ett vidsträckt bedömningsutrymme, eftersom nationella myndigheter har ett bättre läge än internationella domare att bedöma vad som ligger i landets intresse. Europadomstolen accepterar att det kan vara ett legitimt ändamål att erbjuda incitament till vissa kategorier av invandrare. I förevarande fall framstår det dock inte som denna motivering ligger till grund för de aktuella olikheterna. Europadomstolen anser inte att skillnaderna i behandling mellan sökandena, å ena sidan, och studerande och arbetstagare, å andra sidan, är objektiv eller skäligen berättigad. Vidare kan inte Europadomstolen identifiera några berättigade skäl för att behandla flyktingar annorlunda beroende på om de gifte sig innan eller efter flykten från hemlandet.  Det har därmed inträffat en kränkning av artikel 14 i förening men artikel 8. Det saknas anledning att företa en separat bedömning om sökandens rätt till familjeliv, enligt artikel 8, har kränkts.