En utvisning av en AIDS-sjuk man, som erhållit behandling för sjukdomen i Förenade kungariket, utgör en kränkning av artikel 3 då ”mycket exceptionella omständigheter” föreligger.

Bakgrund

Sökanden i målet, D, är en vuxen man från St Kitts som reste in i Förenade kungariket 1993. D greps på flygplatsen, i innehav av en ansenlig mängd kokain, och dömdes sedermera till sex års fängelse. Under tiden i fängelse insjuknade D 1994 i HIV- och AIDS-relaterade sjukdomar. Innan D den 20 januari 1996 blev frisläppt, på grund av gott uppförande, beslutade myndigheterna i Förenade kungariket om hans avlägsnande till St Kitts. Den 23 januari 1996 ansökte D om tillåtelse att stanna i Förenade kungariket på grund av hans ömmande situation där ett avlägsnande till St Kitts skulle medföra att han förlorade den vård han i nuläget hade tillgång till och således skulle hans livslängd förkortas. Hans ansökan avslogs emellertid av myndigheterna i Förenade kungariket.

Parternas huvudsakliga inställning i Europadomstolen

D anförde bl.a. följande.– En utvisning till St Kitts skulle innebära att han dömdes till att tillbringa sina sista dagar under smärta och lidande i isolering, elände och armod. Han saknar nära anhöriga eller vänner på St Kitts som kan ta hand om honom när han närmar sig döden. Han saknar boende, finansiella resurser och tillgång till någon form av socialt bistånd. Det står klart att hans död skulle påskyndas om den vård han nu är föremål för skulle avbrytas eftersom liknande behandlingsmöjligheter saknas på St Kitts. Hans redan försvagade immunförsvar skulle inte kunna stå emot de många infektionsrisker han skulle komma att utsättas för till följd av sin hemlöshet, avsaknad av ordentlig kost och de bristande sanitära förhållandena på ön. Sjukhusfaciliteterna är extremt begränsade och definitivt inte förmögna att hindra utvecklingen av infektioner som utlösts av den hårda miljö i vilken han skulle tvingas leva. Hans död skulle således inte bara komma att påskyndas utan även inträffa under omänskliga och förnedrande förhållanden. I juni 1996 beräknades han leva i ytterligare åtta till tolv månader även med fortsatt vård i Förenade kungariket. Eftersom han numera uppenbarligen var svag och nära döden skulle ett avlägsnande i detta sena skede definitivt försämra hans öde.  

Förenade kungariket anförde bl.a. följande.– Det som D skulle komma att utsättas för i hemlandet kan inte anses utgöra någon sådan behandling som omfattas av artikel 3. D:s svårigheter och förkortade levnadstid har att göra med hans dödliga och obotliga sjukdom i förening med bristerna i sjukvårds- och omvårdnadssystemet i ett fattigt utvecklingsland. Han skulle komma att befinna sig i samma situation som andra offer för AIDS på St Kitts. D skulle inte behöva vara alldeles ensam då han i vart fall har en kusin kvar på St Kitts och skulle inte behöva helt sakna vård då det finns sjukhus på St Kitts som tar hand om AIDS-patienter.  Även om behandlingen inte skulle var på den nivå som den nuvarande i Förenade kungariket kan inte detta i sig själv utgöra ett brott mot artikel 3.

Europadomstolens bedömning

Europadomstolen har hittills tillämpat artikel 3 som ett förbud mot utvisning när en sökande riskerar att utsättas för illabehandling till följd av medvetet agerande från myndigheter i mottagarlandet eller från privata aktörer gentemot vilka myndigheterna i landet inte kan erbjuda tillräckligt skydd. Med beaktande av den fundamentala betydelse artikel 3 har i konventionen måste emellertid Europadomstolen tillåta sig en tillräcklig flexibilitet för att kunna applicera denna artikel även i andra situationer som kan uppstå. Europadomstolen är således inte förhindrad att noggrant undersöka en sökandes ansökan inom ramarna för artikel 3 även när risken för illabehandling har sin grund i omständigheter som vare sig direkt eller indirekt kan inbegripa ett ansvar från myndigheterna på platsen eller när omständigheterna i sig inte utgör en inskränkning av artikel 3. Att istället begränsa tillämpligheten av artikel 3 skulle innebära att av artikelns absoluta karaktär undermineras.

Mot denna bakgrund bedömer Europadomstolen om det föreligger en verklig risk för att en utvisning av D skulle vara i strid med artikel 3 med beaktande av hans hälsotillstånd.

Europadomstolen noterar att D befinner sig i ett långt framskridet skede av en dödlig och obotlig sjukdom. Den begränsade livskvalitet han i dagsläget åtnjuter är ett resultat av tillgängligheten av avancerad behandling och medicinering i Förenade kungariket samt den omvårdnad och vänlighet han mottar från en välgörenhetsorganisation. D har fått vägledning i hur han ska närma sig döden och har skapat band till de som omvårdar honom.

Ett abrupt avbrott av D:s omvårdnad skulle få de mest dramatiska konsekvenser för honom. Det är inte omtvistat att ett återvändande till St Kitts skulle påskynda hans död. Det finns en allvarlig risk för att de svårigheter som väntar honom på St Kitts ytterligare skulle begränsa hans redan begränsade förväntade livslängd och utsätta honom för akut mentalt och fysiskt lidande. Den vård han möjligen kan hoppas komma i åtnjutande av kan inte stå emot de infektioner han skulle kunna ådra sig till följd av avsaknaden av skydd och en godtagbar kost samt exponering för de hälsoproblem och sanitära problem som råder på St Kitts. Även om D kan ha en kusin på St Kitts har ingen bevisning lagts fram för att denna person skulle vara villig och ha möjlighet att tillse en dödligt sjuk persons behov. Någon bevisning för att något annat moraliskt eller socialt stöd finns har inte framkommit. Inte heller har det visats att D skulle vara garanterad en säng på något av de sjukhus som enligt Förenade kungariket tar hand om AIDS-patienter.

Med hänsyn till dessa exceptionella omständigheter och med beaktande av att D befinner sig i ett kritiskt tillstånd av sin dödliga sjukdom skulle ett avlägsnande av D till St Kitts utgöra sådan omänsklig behandling som strider mot artikel 3.

Europadomstolen noterar även att Förenade kungariket har tagit ansvar för D:s medicinska behandling alltsedan 1994. Han har blivit beroende av den medicinska och palliativa vård han för närvarande har tillgång till och är psykologiskt förberedd för att dö i en för honom känd miljö som präglas av medkännande. Även om det inte kan sägas att de förhållanden som väntar honom i mottagarlandet i sig själva utgör ett brott mot den norm som artikel 3 uppställer så skulle ett återvändande utsätta honom för en verklig risk att dö under de mest bedrövliga omständigheter och således utgöra omänsklig behandling.  

Europadomstolen betonar att utlänningar som är föremål för utvisning i princip inte kan göra gällande en rätt att stanna i en traktatsstat för att fortsatt kunna få sådan medicinsk, social eller annan form av hjälp eller stöd från den avlägsnande staten som de mottagit under en tid i fängelse. Emellertid, under de mycket exceptionella omständigheter som det är fråga om i det aktuella målet och med beaktande av de övertygande humanitära hänsyn som är för handen, måste ett avlägsnande av D anses utgöra en kränkning av artikel 3.