Ponera att en iransk kvinna, anklagad för otukt, ”enbart” skulle riskera ett ”symboliskt” straff bestående av att ett enda piskstraff inför allmänheten. Även om ett sådant straff inte medför allvarliga fysiska men understryker Europadomstolen att den kränkning av kvinnans värdighet och integritet som straffet skulle innebära utgör omänsklig behandling i strid med artikel 3:s absoluta rättigheter.

Bakgrund

Sökandena i målet är tre iranska medborgare, PS, hennes make AD och makarnas gemensamma dotter PD, född 1997. Fru PS är av azeriskt ursprung och shiit. AD är av kurdiskt ursprung och sunnit.

Enligt sökandena är bakgrunden till målet i Europadomstolen bl.a. följande. – PS och AD, som hade förföljts av iranska myndigheter till följd av sitt engagemang för det kurdiska demokratiska partiet i Iran, träffades 1996. Trots att PS far motsatte sig parets relation, flyttade de ihop och gifte sig den 26 september 1996 enligt sunnitiska seder. Äktenskapet skedde utan tillåtelse av PS far. Två dagar därefter greps paret. Den 30 september 1996 ogiltigförklarade en islamisk domstol äktenskapet. Både PS och AD dömdes till böter. Vid förhandlingen övertalade domaren PS far att tillåta ett shiitiskt äktenskap. Paret gifte därför om sig. Senare informerades paret om att de även hade dömts till 100 piskstraffar var. Några månader senare kallades paret till domstolen för att verkstället straffen. Piskstraffet mot AD verkställdes den 12 april 1997. Med hänsyn till att PS vid denna tidpunkt var gravid sköts pisksstraffet upp tills efter PD:s födelse. PD föddes den 28 augusti 1997. Eftersom PS fysiska och psykiska hälsa inte var bra sköts piskstraffet upp igen, denna gång tills den 11 oktober 1999. Vid denna tidpunkt och av medicinska skäl bestämdes att piskstraffet mot PS skulle verkställas i två omgångar med 50 piskrapp vid varje omgång. Därefter valde familjen att fly från Iran till Turkiet dels för att undgå piskstraffet och dels av rädsla för repressalier mot AD.

UNHCR:s prövning

I Turkiet vände sig sökandena till UNHCR och ansökte om flyktingförklaring. En tjänsteman vid UNHCR valde i januari 2000 enbart att ha en muntlig genomgång med AD. Både PS och dottern PD räknades bara som ”dépendants”. AD:s ansökan avslogs i november 2000 av UNHCR. Beslutet var inte motiverat i någon större utsträckning. Det gjordes inte någon prövning av PS egna skyddsskäl. Sökandena ansökte om omprövning vilket avslogs slutgiltigt av UNHCR i juni 2002. Med anledning av detta beslutade i april 2003 turkiska myndigheter om att sökandena kunde antingen återvända frivilligt till Iran eller flytta till något tredje land och om de inte lämnade Turkiet frivilligt riskerade de att verkställas med tvång.

Senare händelser och utredningen i målet

I augusti 2005 behandlade fortfarande turkiska myndigheter sökandenas situation. I september 2005 besvarade UNHCR en förfrågan från det turkiska utrikesdepartementet. I sitt svar uppgav UNHCR bl.a. följande. PS gör bl.a. gällande att makarna flydde från Iran, eftersom de fruktade att piskrappsstraffet, bestående av 100 piskrappar, mot PS skulle verkställas. Det har dock ingetts dokument till UNHCR som visar att till följd av fru PS hälsotillstånd förändrades straffet i 1999, i enlighet med artikel 94 i islamiska strafflagen av Iran, till en symbolisk tillämpning av straffet. Enligt UNHCR fanns det otillräckliga indikationer om att PS fruktade ett straff som skulle utgöra förföljelse.

Av den iranska brottsbalken, CIP, framgår bl.a. följande. Enligt artikel 139 straffas otukt med 100 piskrappar. För kvinnor kan straffet, enligt artikel 91, skjutas upp under graviditeten och även efter förlossningen om det finns risk för att den nyfödde annars inte skulle ha tillgång till en person som kunde skydda den. Piskstraff ska verkställas inför allmänheten och den dömdes armar och ben ska fixeras så att den dömde inte kan röra sin kropp. Piskan ska bestå av ett verktyg med bl.a. flera enmeters läderremmar. Piskstraffet för otukt verkställs på ett mer intensivt sätt än till exemplet straffet för fylleri.  Enligt rådande praxis verkar piskstraffet ha en särskild form när en person lider av en obotlig sjukdom och inte tål straffet. I denna situation ”administreras”, enligt artikel 94, ett enda rapp, med en särskild piska som har samma antal svansar som aktuella piskrapp. Hur hårt man slår verkar bero på ”administratören”. För personer som lider av behandlingsbara sjukdomar skjuts straffet upp fram till dess att man är återställd.

För 2003 kunde Amnesty International identifiera 197 fall av piskrappsbestraffning i Iran. Det är inte uteslutet att det verkliga antalet överstiger denna siffra.

Parternas huvudsakliga inställning i Europadomstolen

Sökandena anförde bl.a. följande. – Om sökandena tvingas att återvända till Iran kommer PS att inte kunna undgå piskbestraffning. Vidare riskerar AD förföljelse på grund av sitt politiska engagemang. Turkiska myndigheter har inte gjort någon självständig granskning av sökandenas skyddsskäl. Den turkiska regeringen har i stället enbart lutat sig mot UNHCR:s förklaringar. Den ”bevisning” som UNHCR förfogar över verkar enbart vara tillgänglig för UNHCR. UNHCR utgår felaktigt från att paret har dömts för ett olovligt förhållande. I själva verket har paret dömts för otukt vilket är ett mycket allvarligare brott. Det stämmer inte heller att PS skulle riskera bara ett ”symboliskt straff”. Att en islamisk domare, enligt artikel 94, disponerar över en skönsmässig makt, förändrar inte faktum att PS har dömts till 100 piskrapp.

Turkiet anförde bl.a. följande. – Turkiet har som medlemsstat till Genèvekonventionen reserverat sig emot att tillämpa flyktingkonventionen på icke-européer. I förevarande mål har turkiska myndigheter gått längre genom att under en tid ta emot sökandena av humanitära skäl. Det finns fortfarande inte något verkställbart utvisningsbeslut. När det gäller PS framgår av UNHCR:s utredning att verkställigheten av straffet sköts upp i flera år och till slut, av hälsoskäl, förvandlades till ett symboliskt straff.

Europadomstolens bedömning

Artikel 3 innebär absoluta rättigheter även i frågor om utvisning. Det måste särskilt beaktas att kroppsstraff aldrig är tillåtet. Det innebär att en konventionsstats ansvar aktualiseras varje gång det finns verklig anledning[1]att tro att en utlänning riskerar ett sådant straff.

Av utredningen i målet framgår att Iran har institutionaliserat kroppsstraff för vissa brott såsom äktenskapsbrott eller otukt.

Den turkiska regeringen har inte ifrågasatt domens äkthet och domen har varit känd sedan länge av de turkiska myndigheterna. Det innebär att det till skillnad från situationen i målet Jabari[2]inte är fråga om att bedöma om de turkiska myndigheterna har beaktat de olika aspekterna av ett mål i tillbörlig mån. Det är i stället helt enkelt fråga om att granska arten av det aktuella straffet.

Det är ostridigt hur piskstraff verkställs i Iran. Det våld som utövas, dessutom offentligt, innebär att PS straff är omänskligt. Visserligen har PS straff skjutits upp med anledning av gravidet och sjukdom. Straffet har också ändrats till att verkställas i två omgångar med 50 piskrapp i varje omgång. Detta förändrar dock inte på något sätt den omänskliga karaktären av straffet.

Den turkiska regeringen har, i likhet med UNHCR, uppgett att till följd av artikel 94 CPI är det numera fråga om ett symboliskt straff. Detta påstående är inte relevant. För det första vilar inte påståendet på några garantier utfärdade av iranska myndigheter enligt gängse officiella kanaler. Vidare, finns det inte något i utredningen som tyder på att PS lider av en obotlig sjukdom.

Även om man skulle utgå ifrån motsatsen understryker domstolen att ett enda piskrapp med en piska med 100 svansar inte på något sätt innebär att straffet kan anses som ”symboliskt” och förändrar inte heller den omänskliga karaktären av straffet. Även om PS därmed skulle ha besparats från ännu svårare fysiska men kvarstår faktumet att straffet skulle verkställas inför allmänheten i händerna på en statlig makt. Förbudet mot ett sådant straff faller exakt inom det huvudsakliga syftet med artikel 3, dvs. skydd för den fysiska och psykiska värdigheten och integriteten.

Av ovanstående skäl bedömer domstolen att det finns en verklig risk för att PS skulle utsättas för omänsklig behandling om hon tvingas återvända till Iran. Av detta följer att det inte finns anledning att beröra AD:s uppgifter om att han riskerar förföljelse av politiska skäl. Det finns inte heller anledning att undersöka den eventuella tillämpligheten av artikel 8.