Den förändrade situationen i Tunisien medför att en islamist inte längre anses riskera behandling i strid med artikel 3.

Bakgrund

Sökanden, H, föddes i Tunisien i 1965. I samband med Balkankriget flyttade H till Bosnien och Hercegovina för att ansluta sig till de utländska mujahedin i landet. Efter kriget stannade H kvar i landet. H hade dock inte något uppehållstillstånd. Under våren 2009 i samband med en slumpmässig utlänningskontroll sattes H i förvar, eftersom han saknade tillstånd. Några veckor därefter beslutade myndigheterna att H skulle utvisas från Bosnien och Hercegovina med anledning av att han utgjorde ett hot mot nationell säkerhet. Därefter ansökte H om asyl. H anförde att tunisiska medborgare som anslöt sig till de utländska mujahedin i Bosnien och Hercegovina behandlas i Tunisien som misstänkta terrorister och utsätts för kränkande behandling.

Den nationella prövningen och Europadomstolens beslut enligt regel 39

Asylansökan avslogs av de två första instanserna. H överklagade till Författningsdomstolen. Ett sådant överklagande förhindrar inte i sig verkställighet av utvisningsbeslutet. Omkring en vecka efter överklagandet lämnades in till Författningsdomstolen informerades H om att utvisningen skulle verkställas om fyra timmar. H ansökte direkt om ett interimistiskt beslut från Europadomstolen. En timme innan H:s utvisning skulle verkställas beviljade Europadomstolen hans interimistiska begäran.

Bosnien och Hercegovinas huvudsakliga inställning i Europadomstolen

Initialt, under våren 2010, medgav Bosnien och Hercegovina att misstänkta islamska terrorister löpte en verklig risk för kränkande behandling i Tunisien. Man ansåg dock att H inte riskerade att betraktas som en misstänkt terrorist. Mot bakgrund av de politiska förändringarna i Tunisien bestämde Europadomstolen i mars 2011 om att bereda parterna möjlighet att lämna in ytterligare yttranden. Bosnien och Hercegovina angav att situationen i Tunisien hade dramatiskt förbättrats sedan regimskiftet och att H inte längre löpte någon risk för kränkande behandling. Bosnien och Hercegovina ansåg också att ansökan inte skulle bedömas i sak med anledning av att H inte avvaktade prövningen i Författningsdomstolen. Man ansåg att H därmed inte hade uttömt möjligheterna till inhemskt skydd enligt artikel 35 § 1.

Europadomstolens bedömning

Inledningsvis avfärdas Bosnien och Hercegovinas processuella invändning. Europadomstolen noterar att även om förbudet mot kränkande behandling enligt artikel 3 är absolut så innefattar Europakonventionens subsidiära system ett krav på att uttömma inhemska rättsmedel. Detta krav finns dock enbart i förhållande till överklagande som automatiskt förhindrar verkställighet av en utvisning.[1]Då ett överklagande till Författningsdomstolen i Bosnien och Hercegovina inte automatiskt förhindrar verkställighet av en utvisning godtas inte Bosnien och Hercegovinas invändning om att inhemska rättsmedel inte skulle vara uttömda.

När det gäller prövningen i sak, enligt artikel 3, anser Europadomstolen att knäckfrågan är om H skulle löpa en verklig risk i Tunisien trots förändringarna i landet. Mot bakgrund av tillgänglig rapportering finner Europadomstolen att det inte finns någon indikation om att islamister förföljs sedan regimskiftet, tvärtom har det framkommit att en ledande islamist kunde återvända till landet efter 20 år i exil. Klagandens skulle därmed inte löpa någon verklig risk vid en utvisning till Tunisien.

H gör även gällande att utvisningsförfarandet i Bosnien och Hercegovina var orättvist och i strid med artikel 6. Europadomstolen påminner om att enligt dess praxis i Maaouia mot Frankrike (GC), 39652/98 innefattar inresa, vistelse och utvisning av utlänningar inte någon bedömning av en utlännings civila rättigheter eller något straffrättsligt förfarande. Därmed är artikel 6 inte tillämplig.