Eftersom sökanden varken riskerar kränkande behandling i strid med artikel 3 eller en flagrant orättvis rättegång i strid med artikel 6 finns det inte några konventionshinder att utlämna klagande för åtal avseende delaktighet i folkmord i Rwanda.

Bakgrund

Sökanden, A, är medborgare i Rwanda och av hutu etnicitet. A arbetade tidigare i Rwanda som myndighetschef. I början av 2000-talet beviljades han flyktingstatus i Danmark. I januari 2006 inledde den danska riksåklagaren en förundersökning mot A avseende misstanke om att A var delaktig i folkmord i Rwanda 1994. Förundersökningen lades ner på grund av bristande bevisning. I juli 2008 informerades svenska myndigheter av Rwandas ambassad i Stockholm att A hade besökt ambassaden och att han var eftersökt av rwandiska myndigheter. I enlighet med en internationell arresteringsorder anhölls A i Stockholm. Därefter, i augusti 2008, begärde riksåklagaren i Rwanda att A skulle utlämnas för åtal avseende misstanke om delaktighet i folkmord.

Den nationella prövningen

Den svenska regeringen, i enlighet med lagen om utlämning för brott (1957:668), överlämnande begäran om utlämning till den svenska riksåklagaren. A motsatte sig utlämningen och beviljades ett offentligt biträde. Riksåklagaren överlämnade ärendet till högsta domstolen i enlighet med § 17 i lagen om utlämning. Högsta domstolen, som bl.a. noterade att det hade gått ett antal år sedan det danska beslutet om att bevilja A flyktingstatus, ansåg att det inte fanns hinder att utlämna A. Den svenska regeringen instämde i huvudsak i högsta domstolens bedömning.

Parternas huvudsakliga inställning i Europadomstolen

A anförde bl.a. följande. – Det finns ett stort antal anledningar till varför att en utlämning till Rwanda skulle strida både mot Europakonventionens artikel 3 och artikel 6. Utlämningen strider mot artikel tre av följande skäl: a. Han har hjärtproblem och det finns en allvarlig risk för att han inte kommer att få behövlig kirurgi i Rwanda; b. Som hutu riskerar han förföljelse; c. Den svenska regeringen kan inte garantera att rwandiska myndigheter inte skulle placera honom i ett häkte eller i ett fängelse i Rwanda där förhållanden strider mot artikel 3. Av bl.a. följande skäl skulle utlämningen innebära att han riskerar en flagrant orättvis rättegång i Rwanda: a. Många av hans potentiella vittnen, varav flertalet bor utomlands, fruktar att vittna för försvaret; b. Det saknas kvalificerade ombud som skulle kunna företräda honom; c. Domstolsväsendet i Rwanda är varken opartiskt eller självständigt från regeringen; d. Rwandiska myndigheter har ett särskilt intresse av att tysta ner honom då han tidigare i ett flertal mål har vittnat för försvaret; e. Oskyldighetspresumtionen kommer inte att respekteras då han redan har dömts som skyldig av folktribunaler[1]; f. Att the International Criminal Tribunal for Rwanda, ICTR, har i juni 2011 i målet Unwinkindi ansett att den anklagade skulle kunna få en rättvis rättegång i Rwanda är inte utslagsgivande då ICTR förlitade sig i stor utsträckning på förekomsten av rigorösa kontroller på plats i Rwanda.

Sverige anförde bl.a. följande. – A:s påstådda hälsoproblem har inte belagts i ett läkarintyg. Det finns inte heller någon bevisning som tyder på att A riskerar förföljelse på grund av sin etnicitet. Rwanda har ett stort intresse av att det ska finnas adekvata häktes- och fängelseförhållanden för personer dömda för folkmordsbrott. Sedan ny lagstiftning har trätt i kraft kan inte en person i klagandens situation dömas till livstidsfängelse i isolering. En utlämning skulle således inte strida mot artikel 3. Vidare har Rwanda, under våren 2009, antagit ny lagstiftning avseende vittnesskydd som innebär att det inte finns någon risk för att vittnena skulle kunna åtalas för något de sagt vid rättegången. I Rwanda skulle a också ha rätt till ett offentligt biträde och det finns inget som tyder på att domstolarna skulle vara annat än opartiska och självständiga. Sverige förlitar sig inte på rwandiska garantier även om sådana finns. Skulle det vara nödvändigt är Sverige beredd att vidta åtgärder för att övervaka förfarandet i Rwanda. Det finns inte någon risk för att klaganden kommer att dömas av folktribunaler. Således kan A inte heller anses riskera att utsättas för en kränkning av artikel 6.

Europadomstolens bedömning

Artikel 3

Det saknas helt bevisning om A:s aktuella hälsostillstånd. Det finns inte heller något som tyder på att hutuer, generellt sett, behandlas illa i Rwanda. A har inte pekat på någon personlig omständighet som tyder på att han skulle riskera kränkande behandling till följd av sin etnicitet. A:s uppgifter om att han, trots upprepade försäkringar från den rwandiska regeringen, riskerar häktes- och fängelseförhållanden i strid med artikel 3 är enbart spekulativa. Sammantaget saknas grundad anledning att tro att A i Rwanda skulle löpa en verklig risk för behandling i strid med artikel 3.

Artikel 6

Enligt Europadomstolens praxis krävs det grundad anledning att tro att en utlänning skulle utsättas för en verklig risk för en flagrant orättvis rättegång för att artikel 6 ska kunna utgöra ett hinder mot refoulement. Att detta utgör en mycket hög tröskel framgår av omständigheten att Europadomstolen inte har funnit att en utlämning eller utvisning skulle vara i strid med artikel 6 i de följande 22 år efter Europadomstolens dom i Soering mot Förenade kungariket, nr 14038/88. Under 2008 och tidigt under 2009 vägrade ICTR och ett antal nationella domstolar att överlämna folkmordsmisstänkta till Rwanda. Den främsta anledningen har varit svårigheterna för försvaret att kalla vittnen. Rwanda har dock antagit ny lagstiftning och ICTR har nu i det första målet sedan denna lagstiftning trädde ikraft ansett att det inte fanns hinder att utlämna en folkmordsmisstänkt. Europadomstolen lägger stor vikt vid ICTR:s avgörande i juni 2011 i målet Unwinkindi även av det skälet att det tillämpliga beviskravet för att finna hinder för utlämning är mycket lägre för ICTR än för Europadomstolen enligt artikel 6. Enligt ICTR:s regler ska tribunalen, för att godkänna en utlämning, anse att utlänningen kommer att få en rättvis rättegång. När det gäller A:s specifika invändningar granskas dessa utifrån ett perspektiv om huruvida det finns risk för att principen om parternas likställdhet i processen inte kommer att respekteras i Rwanda. Vittnesfrågan är viktig. Enligt den nya lagstiftningen åtnjuter vittnena immunitet från åtal med anledning av vad som framförs i deras vittnesmål. Vidare kan vittnena höras via bl.a. videolänk, vilket är förenligt med artikel 6. Att A inte skulle kunna få ett kvalificerat ombud eller att det rwandiska domstolsväsendet skulle vara opartiskt har inte belagts. Det har inte heller framkommit att A skulle särbehandlas på grund av hans tidigare ställning i regeringen eller till följd av att han har vittnat till förmån för försvaret i andra rättegångar. Det noteras också att Sverige har uppgett sig beredd att övervaka förfarandet i Rwanda och A:s förhållanden i förvar. Mot denna bakgrund löper A inte någon verklig risk för flagrant orättvisa i strid med artikel 6.