När en asylsökandes medborgarskap är av central betydelse får inte inlämnade identitetshandlingar avfärdas lättvindigt utan något försök att bedöma handlingarnas äkthet.

Bakgrund

Sökandena, ett föräldrapar och deras tre barn födda mellan 2003 och 2008, flög i mars 2011 från Ryssland till Belgien. Vid ankomsten på flygplatsen gjorde de gällande att de var afganska medborgare, tillhörande den sikhiska minoriteten, och ansökte om asyl. Sökandena lämnade in dokument som de uppgav var deras tazkira i original och kopior av identitetsuppgifter från deras riktiga pass. Senare kompletterade sökandena asylansökningarna med kopior av brevväxling mellan deras ombud och en representant från UNHCR i Belgien. Denna brevväxling innefattade bl.a. dokumentation från en UNHCR-representant i New Delhi angående att sökandena hade registrerats som afghanska flyktingar av UNHCR samt att de hade sökt men inte fått indiskt medborgarskap.

Sökandena uppgav bl.a. följande till stöd för sin asylansökan. – Med anledning av inbördeskriget i Afghanistan och förtrycket mot den sikhiska minoriteten flydde föräldrarna tillsammans med sina respektive familjer från Afghanistan till Indien 1992. Mot bakgrund av svårigheter med försörjning i Indien och att få indiskt medborgarskap flyttade sökandena till Kabul 2009. De kände sig dock inte säkra i Afghanistan och flydde till Belgien där de reste in med falska pass.

Den nationella prövningen

Den belgiska polisen vägrade att släppa in sökandena på belgiskt territorium och bestämde, med stöd av Chicagokonventionen[1], att familjen skulle åka tillbaka till Moskva som de hade rest ifrån. Asylansökningarna avslogs av de belgiska migrationsmyndigheterna med motivering att sökandena inte hade bevisat att de var afghanska medborgare. Man resonerade att sökandena hade rest med falska pass, att hustrus kunskaper om Afghanistan och i Pashto inte var goda samt att de inte hade lämnat tillförlitliga uppgifter om att familjen skulle haft sin senaste hemvist i Afghanistan. Man ansåg också att brevväxlingen med UNHCR och de tillhörande dokumenten från UNHCR lätt kunde förfalskas och saknade bevisvärde då den ingivna dokumentationen inte var i original.

Parternas huvudsakliga inställning i Europadomstolen

Sökandena anförde bl.a. följande. – Om de tvingas åka till Moskva skulle det innebära en verklig risk för refoulement till Afghanistan där de fruktar behandling i strid med artikel 3. De saknar uppehållstillstånd i Ryssland och i Afghanistan utsätts den sikhiska minoriteten för förhöjda risker för förföljelse. De saknar också tillgång till ett effektivt rättsmedel, i enlighet med artikel 13, för att förhindra verkställigheten av polisens beslut.

Belgien anförde bl.a. följande. – Det finns inte någon risk för att sökandena skulle komma att tvingas åka till Afghanistan.

Europadomstolens bedömning

Prövningsram

Europadomstolen väljer att pröva målet utifrån en bedömning av om artikel 13, i kombination med artikel 3, har kränkts. Europadomstolen anger att subsidiaritetsprincipen är en väsentlig grund för hela konventionssystemet.  Vad subsidiaritetsprincipen innebär i förevarande typ av mål förtydligas på följande sätt. Det är inte upp till Europadomstolen att på nytt avgöra frågan om asyl eller sökandenas nationalitet. Det är de nationella myndigheterna som är behöriga i asylfrågor. Dessa myndigheter ska bl.a. granska inlämnad dokumentation och göra en bedömning av risken med att överträda artikel 3 genom att skicka en asylsökande till sitt hemland eller till ett annat land (Se M.S.S. mot Belgien och Grekland, nr 30696/09). Däremot ska Europadomstolen granska om sökandena har beaktansvärda klagomål[2]om en risk för kränkningar av artikel 3. Om så är fallet har Europadomstolen att bedöma om sökandena har ett effektivt rättsmedel mot en godtycklig indirekt refoulement.

Knäckfrågorna

1. Har sökandena ”beaktansvärda klagomål” om att de i sitt hemland riskerar behandling i strid med artikel 3?
2. Är sökandena skyddade mot risken för refoulement i Ryssland?
3. Var det ett brott av skyddet mot godtycklig refoulement att avfärda sökandenas inlämnade identitetshandlingar och utskrifter av epostbrevväxling med UNHCR utan att göra någon bedömning av handlingarnas autenticitet?

Bedömningen av knäckfrågorna

Europadomstolen, som lägger tonvikten, på tredje frågan slår fast att sökandena har beaktansvärda klagomål och att de inte är skyddade mot risken för indirekt refoulement. Domstolen noterar bl.a. att det framgår av åberopad landinformation att det finns en beaktansvärd risk för att Ryssland i praktiken inte kommer att respektera principen om non-refoulement. Ett flertal rapporter visar att den sikhiska minoriteten i Afghanistan tidigare har utsatts för förföljelse och att de fortfarande är utsatta för diskriminering och riskerar våldshandlingar från andra religiösa grupper.

Med hänsyn till vikten av artikel 3 innebär artikel 13 också ett krav på att de nationella myndigheterna utför en självständig och stringent granskning av risken för behandlingar i strid med artikel 3. Det innebär att en övre migrationsinstans inte enbart kan göra en bedömning av om det, ungefär, finns fog för en lägre myndighets beslut. Överinstansen måste företa en vaksam och noggrann individuell bedömning i det aktuella fallet. I förevarande mål ställde de belgiska migrationsinstanserna sig inte ens frågan om sökandena riskerade en behandling i strid med artikel 3. De belgiska migrationsinstansernas bedömning begränsades till en trovärdighetsbedömning. Detta innebar att man avfärdade sökandens uppgifter om medborgarskap utan någon ytterligare utredningsåtgärd såsom äkthetsgranskning. Genom att avfärda sökandenas inlämnade handlingar, som var väsentligt relaterade till sökandenas skyddsskäl, och konstatera att handlingarna saknade bevisvärde, utan att undersöka handlingarnas äkthet, vilket hade kunna genomföras med hjälp av UNHCR, har de belgiska migrationsmyndigheterna inte vidtagit den vaksamma och noggranna granskningen som åligger dem enligt artikel 13.