Målet handlar om en uzbekisk man som varit fängslad vid ett flertal tillfällen i Uzbekistan för mindre allvarlig brottslighet. Mannen flyttade 2008 till Ryssland. De uzbekiska myndigheterna begärde honom då utlämnad för grov stöld av boskap. När de ryska myndigheterna höll honom i fängsligt förvar sökte han asyl. Asylansökan avslogs och de ryska myndigheterna beslutade att han skulle utvisas till Uzbekistan.

Mannen anför inför Europadomstolen att han riskerar att bli utsatt för tortyr vid ett återvändande till Uzbekistan. Till stöd för sin ansökan bifogar han rapporter från Human Rights Watch, FN:s specielle rapportör om tortyr och Amnesty International.

Europadomstolen konstaterar inledningsvis att situationen för mänskliga rättigheter har stora brister i Uzbekistan men att en generell brist inte i sig utgöra grund för att vägra utlämning. Domstolen beaktar också sina tidigare domar där man kommit fram till att en utvisning strider mot artikel 3, men konstaterar att sökandena i dessa fall varit anklagade för politiska brott - en grupp, som löper en konkret risk för att bli systematiskt utsatta för tortyr.

Eftersom den i målet aktuelle mannen är åtalad för grov stöld och inte kan bedömas vara förföljd av politiska skäl eller för att han tillhör någon viss religiös rörelse så är den sökandes uppgifter om att alla som misstänks för brott i Uzbekistan i riskzonen för tortyr alltför generell och det finns därför inget som talar mot en utvisning till Uzbekistan. Även om han uppgett att han tidigare behandlats illa av uzbekiska myndigheter så är hans berättelser i denna del alltför odetaljerade för att vara övertygande. Dessutom har uppgifterna inte framförts förrän han fick avslag på sin asylansökan. Domstolen gör bedömningen att mannen inte gjort sannolikt att en utvisning till Uzbekistan strider mot artikel 3 i Europakonventionen.