Om en asylsökande som ska överföras enligt Dublinförordningen tas i förvar först efter det att den mottagande medlemsstaten accepterat återtagandet, får förvaret bestå i högst två månader. Den omständigheten att den asylsökande inte själv begärt att överföringsbeslutet ska inhiberas hindrar inte att sökanden kan hållas i förvar i ytterligare sex veckor från dagen då inhibitionsbeslutet hävs.

Verket beslutade den 2 april att överföra MKA till Italien med stöd av artikel 29.1 i Dublinförordningen (DF) samt att ta MKA i förvar med stöd av 10 kap. 1 § andra stycket 3 och tredje stycket utlänningslagen och artikel 28 DF. Beslutet om förvar verkställdes den 17 april 2015.

Frågan i målet var om det fanns rättsliga förutsättningar för förvar utifrån tidsfristerna för förvar inför överföring i artikel 28.3. DF.

Migrationsöverdomstolen beslutade att inhämta förhandsavgörande från EU-domstolen. EU-domstolen meddelade dom i målet den 13 september 2017 (mål C-60/16). EU-domstolen konstaterar bland annat i domen att artikel 28.3 tredje stycket DF ska tolkas så att den i bestämmelsen föreskrivna fristen på högst sex veckor inom vilken överföringen av en person som hålls i förvar måste verkställas, endast ska tillämpas i det fallet att den berörda personen redan hålls i förvar från dagen då en av de två händelser som avses i bestämmelsen inträffar. Dessa två händelser är:
1. Framställan om återtagande eller övertagande godtagits.
2. Överklagandet eller omprövningen inte längre har suspensiv verkan enligt artikel 27.3. DF.

En sammanfattning av EU-domstolens dom samt domen i sin helhet kan hittas via följande länk: Lifos 40452

Migrationsöverdomstolen gjorde följande bedömning mot bakgrund av EU-domstolens dom.

Migrationsöverdomstolen konstaterar att det fanns en betydande risk för att MKA skulle avvika om han inte togs i förvar för att säkerställa överföringen till Italien.

Av EU-domstolens slutsatser framgår att i ett fall när ett beslut om förvar verkställs efter att den mottagande medlemsstaten accepterat återtagandet, utgör artikel 28 i DF inte hinder mot att tillämpa nationella bestämmelser enligt vilka ett förvarstagande kan bestå i högst två månader. Dock under förutsättning att tidsperioden för förvaret inte förlängs mer än sex veckor från dagen då överklagandet inte längre har suspensiv effekt. Vidare framgår att en sexveckorsfrist enligt artikel 28.3 DF som löper från den tidpunkt då överklagandet eller omprövningen inte längre har suspensiv effekt, ska tillämpas även om den berörda personen inte själv har yrkat om inhibition.

Den 18 mars 2015 accepterade italienska myndigheter att återta MKA. Den 2 april 2015 beslutade Migrationsverket att avvisa hans ansökan om uppehålls-och arbetstillstånd, avskriva ärendet om statusförklaring samt att överföra honom till Italien. Man beslutade samma dag att ta honom i förvar. MKA:s beslut om förvar verkställdes den 17 april 2015. Han togs ur förvar den 8 maj 2015 när han överfördes till Italien.

Mot den bakgrunden konstaterar Migrationsöverdomstolen att beslutet om förvar som verkställdes den 17 april 2015 kunde bestå i två månader i enlighet med 10 kap. 1 § andra stycket 3 och tredje stycket 10 kap. 4 § andra stycket utlänningslagen. Det framgår vidare av målet att MKA:s överklagande avslogs den 29 april 2015. Då upphävdes också inhibitionen i ärendet. Från den 29 april 2015 kunde alltså förvaret bestå i sex veckor till i enlighet med artikel 28.3. DF.

Mot bakgrund av EU-domstolens slutsatser konstaterar Migrationsöverdomstolen vidare att det saknar betydelse att MKA inte själv yrkat om inhibition av överföringen.

Migrationsöverdomstolens slutsats blir därmed att MKA kunde hållas i förvar i sex veckor från det att inhibitionsbeslutet hävdes, dvs. den 29 april 2015, och att han därmed inte har suttit för länge i förvar. Överklagandet avslås.