Då en unionsmedborgare som har utövat sin rätt till fri rörlighet och uppehållit sig i den mottagande staten med stöd av rörlighetsdirektivet och sedermera fått medborgarskap där och behåller sitt ursprungliga medborgarskap och gifter sig och fortsätter att vara bosatt där med familjemedlemmen, har denne familjemedlem inte härledd uppehållsrätt enligt rörlighetsdirektivet. Däremot kan familjemedlemmen ha en sådan uppehållsrätt med stöd av artikel 21.1 FEUF.

Frågan rörde om en familjemedlem (som var tredjelandsmedborgare) till en unionsmedborgare som har utövat sin fria rörlighet kan få uppehållsrätt med stöd av rörlighetsdirektivet eller FEUF när unionsmedborgaren även erhållit medborgarskap i den mottagande staten.

Toufik Lounes hustru var spansk medborgare som hade utövat sin fria rörlighet genom att ha uppehållsrätt i Storbritannien på grund av studier och arbete. Hon hade sedermera fått brittiskt medborgarskap och även behållit sitt spanska medborgarskap. Därefter hade hon gift sig med Lounes. De bor i Storbritannien.

Rörlighetsdirektivet
Domstolen påminner om att en familjemedlem som är tredjelandsmedborgare har härledd uppehållsrätt enligt direktivet till följd av att en unionsmedborgare utövar sin fria rörlighet i andra medlemsstater, se bl.a. C-202/13 p. 34. Direktivet reglerar dock inte villkoren för en unionsmedborgares vistelse i sin medborgarskapsstat och ger därmed inte heller härledd uppehållsrätt för en familjemedlem i unionsmedborgarens medborgarskapsstat (p. 37).

Eftersom Lounes hustru är brittisk medborgare har hon en ovillkorlig rätt att vistas i Storbritannien. Eftersom direktivet inte reglerar villkoren för en unionsmedborgares vistelse i sin medborgarskapsstat är direktivet inte tillämpligt på hennes situation och hennes make kan därför inte ha någon härledd uppehållsrätt i Storbritannien med stöd av direktivet (p. 40-44).

Artikel 21.1 FEUF
Frågan är då om det finns någon härledd uppehållsrätt enligt artikel 21.1 FEUF.

EU-domstolen har tidigare uttalat familjemedlemmar till en unionsmedborgare och som inte har härledd uppehållsrätt enligt direktivet, i vissa fall dock kan ha en sådan rätt med stöd av artikel 21.1 FEUF .

EU-domstolen uttalar att en härledd uppehållsrätt för en familjemedlem föreligger endast när den är nödvändig för att garantera att en unionsmedborgare kan utöva sin rätt till fri rörlighet. Syftet med uppehållsrätten är att inte undergräva unionsmedborgarens fria rörlighet och utövandet av de rättigheter som denne åtnjuter enligt artikel 21.1. FEUF.

Domstolen anser att en person som är medborgare i två medlemsstater och som i egenskap av unionsmedborgare har utövat sin rätt till fri rörlighet och att fritt uppehålla sig i en annan medlemsstat än sin ursprungsmedlemsstat kan göra gällande de rättigheter som hänger samman med unionsmedborgarskapet även mot den ena av dessa båda medlemsstater. Dessa rättigheter inbegriper en rätt till familjeliv med sina familjemedlemmar. Den omständigheten att en medborgare i en medlemsstat som rest till och uppehållit sig i en annan medlemsstat, därefter får medborgarskap i denna stat medför inte att han/hon förlorar denna rättighet. I annat fall skulle den ändamålsenliga verkan av artikel 21.1 undergrävas. Det skulle bl.a. innebära att en unionsmedborgare som har utövat sin rätt till fri rörlighet och som utöver sitt ursprungliga medborgarskap även har fått medborgarskap i den mottagande medlemsstaten skulle behandlas sämre såvitt gäller sitt familjeliv än en unionsmedborgare som har utövat fri rörlighet men som bara har sitt ursprungliga medborgarskap.

Sammanfattningsvis: Då en unionsmedborgare som har utövat sin rätt till fri rörlighet och uppehållit sig i den mottagande staten med stöd av rörlighetsdirektivet och sedermera fått medborgarskap där och behåller sitt ursprungliga medborgarskap och gifter sig och fortsätter att vara bosatt där med familjemedlemmen, har denne familjemedlem inte härledd uppehållsrätt enligt rörlighetsdirektivet. Däremot kan familjemedlemmen ha en sådan uppehållsrätt med stöd av artikel 21.1 FEUF. Villkoren får dock inte vara strängare än i direktivet.