Om en överföring med stöd av Dublinförordningen inte verkställs inom sexmånadersfristen i art. 29.1 och 29.2 övergår ansvaret automatiskt på den anmodande staten. Det krävs inte att den (tidigare) ansvariga medlemsstaten förklarar att den inte vill överta/återta personen för att en övergång av ansvaret ska ske.

Art. 27.1 Dublinförordningen ska tolkas så att en sökande ska ha tillgång till ett effektivt och snabbt rättsmedel som gör det möjligt för personen att åberopa att den i art. 29.1 och 29.2 angivna tidsfristen har löpt ut efter att överföringsbeslutet fattades. En rätt att i ett överklagande åberopa omständigheter som inträffat efter beslutet om överföring innebär att det finns ett effektivt och snabbt rättsmedel.

Bakgrund
Majid Shiri ansökte om asyl i Österrike. Den österrikiska myndigheten anmodade Bulgarien, där Shiri hade rest in i EU, om återtagande, vilket accepterades. Shiris asylansökan avvisades och man fattade beslut om överföring till Bulgarien. Shiri överklagade beslutet och åberopade senare att ansvaret hade övergått till Österrike på grund av att tidsfristen för verkställighet om sex månader i art. 29.1 och 29.2 i Dublin III-förordningen (604/2013) hade löpt ut.

EU-domstolens dom
Den första frågan var om en överföring som inte verkställs inom sex månader efter accept enligt art. 29.1 och 29.2 automatiskt medför att ansvaret övergår på den anmodande staten utan att det krävs att den ansvariga medlemsstaten förklarar att den inte vill överta eller återta personen.

EU-domstolen finner att det framgår av ordalydelsen i art. 29.2 att om överföringen inte verkställs inom tidsfristen på sex månader befrias den ansvariga medlemsstaten från sin skyldighet att överta eller återta personen, och att ansvaret övergår på den anmodande medlemsstaten. Det krävs inte att den ansvariga medlemsstaten reagerar på något sätt för att en övergång av ansvaret ska ske. EU-domstolen hänvisar till ett liknande resonemang avseende tidsfristen i art. 21 Dublinförordningen i sin dom den 26 juli 2017 i mål C-670/16, p. 61.

Den andra frågan som prövades var om den enskilde vid ett överklagande av ett beslut om överföring kan åberopa att den föreskrivna tidsfristen i art. 29.1 och 29.2 har löpt ut.

EU-domstolen anger att det i skäl 19 till Dublinförordningen anges att ett effektivt rättsmedel innebär att en överprövning av ett beslut om överföring ska omfatta en prövning av tillämpningen av Dublinförordningen och en prövning av den rättsliga och faktiska situationen. Domstolen uttalar att även om bestämmelserna i art. 29 inte hänför sig till kriterierna i Dublinförordningen, bidrar de dock på samma sätt till att fastställa vilken medlemsstat som är ansvarig. Om ett beslut om överföring inte verkställs inom de angivna fristerna övergår ansvaret automatiskt på den anmodande medlemsstaten. Domstolen finner i analogi med domen i C-670/16 att en domstol vid överprövning av ett beslut om överföring också måste kunna pröva åberopanden om att tidsfristerna i art. 29 har löpt ut.

Art. 27.1 Dublinförordningen jämförd med skäl 19 i förordningen och art. 47 i EU-stadgan ska tolkas så att en sökande ska ha tillgång till ett effektivt och snabbt rättsmedel som gör det möjligt för personen att åberopa att den i art. 29.1 och 29.2 angivna tidsfristen har löpt ut efter att överföringsbeslutet fattades. I österrikisk lagstiftning föreskrivs att den som ansöker om internationellt skydd har rätt att åberopa omständigheter som inträffat efter beslutet om överföring, som stöd för ett överklagande. EU-domstolen anser denna rätt innebär att det finns ett effektivt och snabbt rättsmedel.