En ansökan om visering med territoriellt begränsad giltighet som lämnas in av en tredjelandsmedborgare av humanitära skäl enligt artikel 25 viseringskodexen vid en medlemsstats beskickning i ett tredjeland och där syftet är att lämna in en ansökan om internationellt skydd och att därefter vistas längre än 90 dagar, regleras inte av viseringskodexen. På unionsrättens nuvarande stadium regleras sådana ansökningar endast av nationell rätt.

Bakgrund

X och X är syriska medborgare och de ansökte om en territoriellt begränsad visering med stöd av artikel 25.1 viseringskodexen vid den belgiska ambassaden i Beirut. De anförde att syftet med viseringarna var att de skulle lämna Syrien och ansöka om asyl i Belgien. De åberopade förföljelse i Syrien på grund av sin religiösa tillhörighet och det svåra säkerhetsläget i hemstaden Aleppo.

Frågorna i målet

Den hänskjutande belgiska domstolen hade frågat om artikel 25.1 a i viseringskodexen ska tolkas så, att de internationella förpliktelser som avses i den bestämmelsen omfattar alla rättigheter som skyddas av EU-stadgan, särskilt de rättigheter som anges i artiklarna 4 (motsvarar artikel 3 Europakonventionen) och 18 (garanterar rätt till asyl), samt Europakonventionen och av artikel 33 i Genèvekonventionen. Domstolen undrade också om artikel 25.1 a i viseringskodexen ska tolkas så, att en medlemsstat till vilken en ansökan om visering med territoriellt begränsad giltighet ingetts är skyldig att utfärda den sökta viseringen när det visar sig att det finns en risk för ett åsidosättande av artikel 4 och/eller artikel 18 i stadgan, eller av en internationell förpliktelse som åligger medlemsstaten.

EU-domstolen

Enligt artikel 1 i viseringskodexen är syftet med den att reglera förfaranden och villkor för utfärdande av viseringar för vistelser på medlemsstaternas territorium under högst 90 dagar under en 180-dagarsperiod.

X och X hade ansökt om visering av humanitära skäl enligt artikel 25 i viseringskodexen i syfte att vid ankomsten till Belgien ansöka om asyl där och att därefter erhålla ett uppehållstillstånd vars giltighet inte är begränsad till 90 dagar. Av artikel 1 i viseringskodexen följer att sådana ansökningar inte omfattas av kodexens tillämpningsområde.

Unionslagstiftaren har hittills heller inte antagit någon rättsakt med stöd av artikel 79.2 a FEUF om villkor för medlemsstaterna att utfärda viseringar och uppehållstillstånd av humanitära skäl för längre tid. EU-domstolen konstaterar därför att aktuella ansökningarna endast omfattas av nationell rätt.

Situationen i det nationella målet regleras således inte av unionsrätten, och bestämmelserna i EU-stadgan är därför inte tillämpliga på den aktuella situationen.

En motsatt slutsats skulle innebära att personer med stöd av kodexen kunde ansöka om visering för att erhålla internationellt skydd i en stat som de själva valt. Det skulle inverka menligt på den allmänna systematiken i Dublinsystemet. Det skulle också innebära att medlemsstaterna skulle vara skyldiga att tillåta personer att ansöka om asyl vid medlemsstaternas beskickningar. Även om syftet med viseringskodexen inte är att harmonisera medlemsstaternas lagstiftning om internationellt skydd, föreskriver de unionsakter som antas med stöd av artikel 78 FEUF (fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) inte någon sådan skyldighet. Tvärtom undantar de ansökningar om skydd som lämnas in vid medlemsstaternas beskickningar från sitt tillämpningsområde. Det framgår t.ex. av artikel 3.1 och 3.2 i asylprocedurdirektivet (2013/32) att direktivet är tillämpligt på ansökningar om internationellt skydd som lämnas in på medlemsstaternas territorium (inkl. vid gränsen), men inte på ansökningar som lämnas in till medlemsstaternas beskickningar. På samma sätt anger artikel 1 och 3 Dublinförordningen att den endast ålägger medlemsstaterna att pröva asylansökningar som lämnas in på en medlemsstats territorium.

EU-domstolen konstaterar att de belgiska myndigheterna gjorde fel när de bedömde att de aktuella viseringsansökningarna var ansökningar om visering för kortare vistelse.

En ansökan om visering med territoriellt begränsad giltighet som lämnas in av en tredjelandsmedborgare av humanitära skäl enligt artikel 25 viseringskodexen vid en medlemsstats beskickning i ett tredjeland och där syftet är att lämna in en ansökan om internationellt skydd och att därefter vistas längre än 90 dagar regleras inte av viseringskodexen. På unionsrättens nuvarande stadium regleras sådana ansökningar endast av nationell rätt.

1) förordning EG 810/2009 om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viseringskodex)

2.) I artikel 25.1 a) anges att visering med territoriellt begränsad giltighet undantagsvis ska utfärdas om den berörda medlemsstaten finner det nödvändigt av humanitära skäl, av hänsyn till nationella intressen eller på grund av internationella förpliktelser.

3.) Sådana unionsakter som antagits för att skapa ett gemensamt asylsystem i EU.