De belgiska myndigheterna hade inte utrett eller bedömt P:s hälsotillstånd och hans möjligheter att få läkarvård i hemlandet vid en utvisning. Myndigheterna hade inte heller gjort en bedömning av vilken påverkan en utvisning till hemlandet kunde få på hans familjeliv i Belgien. Europadomstolens GrandChamber fann därför att en utvisning till Georgien skulle ha stridit mot artikel 3 och artikel 8 Europakonventionen.

Bakgrund
Den georgiska medborgaren P sökte tillsammans med sin familj asyl vid ankomsten till Belgien i november 1998. P dömdes mellan 1998 och 2007 för flera allvarliga brott. Under sin tid i fängelset blev han diagnostiserad med flera mycket svåra sjukdomar bl.a. leukemi och tbc. P fick avslag på sin asylansökan och försökte därefter reglera sin vistelse i landet genom nya ansökningar om uppehållstillstånd med åberopande bl.a. av medicinska skäl. Hans familj fick dock tillstånd att stanna i Belgien. I augusti 2007 fick P ett utvisningsbeslut med ett återreseförbud på 10 år. Beslutet om utvisning kom dock inte att verkställas på grund av att P genomgick medicinsk behandling för sina sjukdomar.

P klagade till Europadomstolen och anförde att en utvisning till Georgien skulle strida mot artikel 2, 3 och 8 Europakonventionen. Europadomstolens Chamber fann den 17 april 2014 att en utvisning av P till hemlandet inte stred mot nämnda artiklar i Europakonventionen. Avgörandet överklagandes till Europadomstolens Grand Chamber.    

Europadomstolens bedömning

Domstolen redogör för praxis från Europadomstolen gällande artikel 3 och anför att tillämpningen av denna artikel tidigare skett vid situationer då personen har varit nära döden. Den bedömningen har omöjliggjort för personer som är allvarligt sjuka men vars tillstånd är mindre kritiska att dra nytta av regeln. Domstolen understryker nu att det är viktigt att tolka konventionen på ett sätt som gör tillämpningen av rättigheterna praktiska och effektiva och inte teoretiska och illusoriska varför den ser ett behov av att klargöra tidigare praxis. Domstolen menar därför att andra exceptionella fall, enligt målet N v. the United Kingdom, ska tolkas så att det avser en person som är allvarligt sjuk, även om det inte finns en omedelbar risk att personen dör. Tillämpningen förutsätter att det visats att det på grund av avsaknad av lämplig vård i mottagarlandet eller brist på tillgång till sådan vård finns väsentliga skäl att tro att personen skulle möta verkliga risker att utsättas för en allvarlig, snabb och oåterkallelig nedgång av hälsotillståndet, vilket resulterar i intensivt lidande eller en avsevärd förkortning av den förväntade livslängden. Dessa situationer motsvarar en hög tröskel för att artikel 3 ska kunna bli tillämplig i de fall då en allvarligt sjuk person ska kunna utvisas.

Domstolen menar att det är sökanden som ska lägga fram bevis för att det föreligger en risk för behandling i strid med artikel 3. Det kan dock inte ställas krav på sökanden att lägga fram helt klara bevis. När bevis har lagts fram  

ankommer det på staten att skingra eventuella tvivel som har framkommit. De uppgivna riskerna måste granskas noggrant av staten. Varje ärende måste bedömas för sig. Av betydelse är bl.a. om den mottagande statengenerellt har tillräcklig, adekvat och tillgänglig vård för att hindra sökanden från att utsättas för behandling i strid med artikel 3. Det är inte fråga om nivån på vården i den mottagande staten. Det kan inte heller från artikel 3 härledas en rätt att få en specifik behandling som inte finns tillgänglig för andra medborgare i mottagarlandet. Det är istället frågan om att en person vid en utvisning inte får utsättas för sådan behandling som innebär en överträdelse av artikel 3.

Om det också efter denna granskning fortfarande finns oklarheter kring om sökanden riskerar behandling i strid med artikel 3 måste staten erhålla individuella och tillräckliga garantier från den mottagande staten att lämplig behandling kommer att vara tillgänglig för personen ifråga. Domstolen understryker att det inte är avsaknad av medicinsk infrastruktur i den mottagande staten som aktualiserar ett ansvar enligt artikel 3. Det är heller inte en skyldighet för den återsändande staten att utjämna skillnader i sjukvårdssystem eller nivåer på behandling jämfört med den mottagande staten genom att erbjuda tillgång till fri sjukvård till personer som inte har rätt att vistas i den återsändande staten. Ansvaret enligt Europakonventionen ligger i att undvika att en utvisning medför att en person riskerar att utsättas för sådan behandling som strider mot artikel 3.

Domstolen konstaterade slutligen att de belgiska myndigheterna inte hade granskat inlämnade handlingar i ärendet som rörde P:s hälsotillstånd eller hans möjligheter att få läkarvård i hemlandet vid en utvisning utifrån regeln i artikel 3. Myndigheterna hade inte heller gjort en bedömning av vilken påverkan en utvisning till hemlandet kunde få på hans familjeliv i Belgien. En utvisning till Georgien skulle därför ha stridit mot artikel 3 och artikel 8 Europakonventionen. Med denna utgång ansåg domstolen inte det nödvändigt att ta ställning till om utvisningen stred mot artikel 2 Europakonventionen.