EU-domstolen finner att ett nationellt villkor om bostadsort för alternativt skyddsbehövande som erhåller sociala förmåner, utgör en begränsning av den fria rörligheten i art. 33 skyddsgrundsdirektivet [1]. Ett sådant villkor kan dock vara tillåtet i integrationssyfte, däremot inte i syfte att fördela kostnader.

De båda personerna hade beviljats status som alternativt skyddsbehövande och uppehållstillstånd i Tyskland. De erhöll sociala förmåner. Uppehållstillstånden var förenade med villkor att de endast fick bo i en viss ort eller region. Enligt tysk rätt får uppehållstillstånd förenas med sådana villkor så länge alternativt skyddsbehövande får sociala förmåner.

Den första frågan som EU-domstolen skulle besvara var om ett sådant villkor strider mot art. 33 skyddsgrundsdirektivet, enligt vilken medlemsstaterna ska tillåta fri rörlighet inom sina territorier för personer som beviljats internationellt skydd på samma villkor och med samma begränsningar som för andra tredjelandsmedborgare som är lagligen bosatta där.

EU-domstolen hänvisar till art. 23 Genèvekonventionen enligt vilken flyktingar ska ha fri rörlighet och även ha rätt att välja bosättningsort i skyddslandet. Det finns ingenting som visar att skyddsgrundsdirektivet endast skulle omfatta en rätt till fri rörlighet men inte fri bosättningsort.  Vidare skulle det i annat fall göras åtskillnad mellan flyktingar och alternativt skyddsbehövande. Domstolen kommer fram till att ett villkor om bosättningsort är en begränsning av den fria rörligheten i art. 33 skyddsgrundsdirektivet.

Det tyska villkoret om bosättningsort syftar till att fördela kostnaderna för sociala förmåner för bl.a. subsidiärt skyddsbehövande, dock inte för flyktingar. EU-domstolen finner att art. 29 och 33 skyddsgrundsdirektivet utgör hinder för ett villkor om bosättningsort som uppställs för subsidiärt skyddsbehövande som erhåller sociala förmåner i syfte att fördela kostnader, när samma villkor inte uppställs för flyktingar eller landets egna medborgare eller tredjelandsmedborgare som är bosatta i Tyskland av andra än skyddsskäl.

Domstolen finner dock att ett villkor om bosättningsort för alternativt skyddsbehövande som erhåller sociala förmåner är tillåtet i integrationssyfte. Detta under förutsättning att de subsidiärt skyddsbehövande inte är i en situation som andra tredjelandsmedborgare som är bosatta i medlemsstaten av andra skäl än skyddsskäl.