Återvändandedirektivet utgör inte hinder mot nationell lagstiftning enligt vilken straff kan ådömas en person som reser in i strid med ett återreseförbud efter att personen tidigare avlägsnats med stöd av direktivet.

Målet (ett förhandsavgörande) gäller om återvändandedirektivet[1]utgör hinder mot nationell lagstiftning, enligt vilken en tredjelandsmedborgare kan ådömas straff när personen reser in igen i strid med ett återreseförbud.

EU-domstolen hänvisar till dom i C-329/11 (Achughbabian) enligt vilken en medlemsstat får föreskriva straffrättsliga påföljder för tredjelandsmedborgare som stannar kvar i medlemsstaten trots att medlemsstaten med de tvångsåtgärder som är tillåtna enligt direktivet inte har lyckats avlägsna en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i landet. Domstolen uttalar nu att det då finns desto större skäl att återvändandedirektivet inte ska hindra att en medlemsstats nationella rätt kvalificerar inresa i strid med ett återreseförbud som ett brott och då föreskriver straff för detta, i det fall personen tidigare avlägsnats med stöd av direktivet.

En förutsättning är att återreseförbudet är förenligt med artikel 11 i direktivet och att det straff som utdöms är förenligt med de mänskliga rättigheterna i Europakonventionen.