Ett beslut om förvar inför överföring enligt Dublinförordningen måste fattas med stöd av Dublinförordningen, inte utlänningslagen. Även fråga om ”betydande risk” för avvikande.

Frågan gällde grunden för att förvarsta en person som skulle överföras till en annan EU-stat enligt Dublinförordningen.

Enligt artikel 28.2 i Dublinförordningen får en person tas i förvar i syfte att säkerställa en överföring om det finns en betydande risk för att han/hon avviker. Enligt artikel 2 n) i Dublinförordningen anges att en risk för avvikande avser skäl i det enskilda fallet och grundas på lagstadgade objektiva kriterier att anta att en person avviker. I 1 kap. 15 § utlänningslagen (UtlL) anges uttömmande vilka omständigheter som får ligga till grund för bedömningen av risken för att en person avviker. En sådan omständighet är bl.a. om personen har uppgett att han/hon inte har för avsikt att lämna landet efter ett beslut om avlägsnande.

I målet hade den aktuella personen tagits i förvar med stöd av nationell rätt, nämligen 10 kap. 1 § andra stycket 3 (verkställighetsförvar) och tredje stycket UtlL inför överföring enligt Dublinförordningen. Migrationsöverdomstolen uttalar att förordningens bestämmelser måste tillämpas i alla sina delar. Endast om en fråga inte regleras av Dublinförordningen eller om det där föreskrivs att kompletterande nationella regler ska tillämpas, kan utlänningslagens regler blir tillämpliga. Mot bakgrund av att förvarstagande regleras i Dublinförordningen och att EU-rätten har företräde framför nationell rätt är det inte möjligt att besluta om förvar med stöd av UtlL vid ett förfarande enligt Dublinförordningen.

Nästa fråga var om det fanns en betydande risk för avvikande enligt artikel 28.2 i Dublinförordningen. Formuleringen ”betydande risk” innebär att beviskravet är högre än vad som gäller för förvar enligt UtlL (jfr MIG 2008:23). Begreppet ”påtaglig risk” kan ge ledning. Det innebär att det ska konstateras föreligga konkreta omständigheter som i sig talar för att det som risken avser kommer att inträffa.

Den i målet aktuella personen var en ung statslös palestinsk kvinna som tillsammans med sina föräldrar och syskon rest från Syrien via Polen till Sverige. På fråga hur hon ställde sig till en överföring till Polen hade hon svarat: ”Vi vill stanna här”. På fråga om hon skulle samarbeta vid en eventuell överföring till Polen hade hon svarat nej. Hon uttryckte vid underrättelse av beslutet att hon ville åka tillsammans med sin familj till Polen. Migrationsöverdomstolen ansåg att hennes förhållanden talade emot att hon på egen hand avsåg att avvika från verkställighet och att hennes svar borde ses mot bakgrund av hennes vilja att inte skiljas från sin familj. Migrationsöverdomstolen ansåg inte att det vid tiden för Migrationsverkets beslut förelåg någon betydande risk för att kvinnan skulle avvika och att det därmed saknades grund för att ta henne i förvar enligt Dublinförordningen.