Frågan i målet är om NN har rätt till förlängt uppehålls- och arbetstillstånd på grund av anställning även om hennes lön, under en del av den tidigare tillståndstiden, varit lägre än vad hon angett när hon beviljades det tidigare tidsbegränsade uppehållstillståndet för arbete.

Migrationsöverdomstolen noterar inledningsvis att bestämmelsen i 6 kap. 2 § utlänningslagen, att arbetstillstånd får ges till en utlänning som uppfyller förutsättningarna, är fakultativ. Det innebär att det inte finns någon ovillkorlig rätt för en utländsk medborgare att få ett arbetstillstånd. En bedömning måste göras i varje enskilt fall om en ansökan ska beviljas. Migrationsverket har av lagstiftaren getts uppgiften att vid prövningen motverka förekomsten av oseriösa arbetsgivare och skenavtal. Domstolen konstaterar vidare att om förutsättningarna för det tidsbegränsade arbetstillståndet av något annat skäl än att anställningen har upphört inte längre är uppfyllda gäller enligt den obligatoriska regeln i 7 kap. 7 e § utlänningslagen att tillståndet ska återkallas.

Den strikta tillämning som lagstiftaren ger uttryck för när det gäller om ett tillstånd ska återkallas innebär, enligt Migrationsöverdomstolen, att ett motsvarande förhållningssätt bör gälla vid prövningen av ett tillstånd ska förlängas. En förlängningsansökan bör därför inte beviljas om det framkommer att förutsättningarna för arbetstillståndet inte varit uppfylld under den tidigare tillståndsperioden.

Migrationsöverdomstolen menar alltså att avgörande för frågan om NN:s ansökan om förlängning av arbetstillståndet kan beviljas är om NN, under den tidigare tillståndsperioden, har uppfyllt förutsättningarna för arbetstillståndet.

Migrationsdomstolen konstaterar att NN under 2012 har haft en månadsinkomst som understigit det belopp som krävs för att försörjnings-stöd enligt socialtjänstlagen inte ska utgå och som räknas fram utifrån riksnormen för beräkning av skäliga kostnader för försörjningsstöd.