Utvisningen till Kirgizistan av en man med kronisk njurinflammation och njursvikt strider inte mot artikel 3 (förbud mot omänsklig eller förnedrande behandling och/eller bestraffning)

Bakgrund

Sökanden (M.T) är född 1985. Han är en etnisk uigur och medborgare i Kirgizistan. År 2009 ansökte han om asyl i Sverige och åberopade skyddsskäl samt att han inte kunde få medicinsk vård i form av dialysbehandling för sin njursvikt i hemlandet. Migrationsverket avslog ansökan med hänvisning till att M. T inte hade visat att han riskerade förföljelse eller underlåten medicinsk behandling. Migrationsdomstolen fastställde Migrationsverkets beslut och Migrationsöverdomstolen meddelade inte prövningstillstånd.

M.T. klagade till Europadomstolen som beslutade att inhibera verkställigheten för att pröva om en verkställighet till Kirgizistan skulle strida mot artikel 3 Europakonventionen. Inför Europadomstolen åberopade M.T enbart frågan om bristande tillgång och tillgänglighet till medicinsk vård i Kirgizistan.

Europadomstolens bedömning

Domstolen framhöll att Europakonventionen i princip inte medför en rättighet för en utlänning att stanna kvar i ett land för att dra nytta av medicinska, sociala eller andra former av stöd och tjänster som tillhandahålls i det landet. Det faktum att utlänningens levnadsomständigheter, inklusive hans livslängd, skulle försämras avsevärt vid en utvisning är inte i sig tillräckligt för att anse att det föreligger en överträdelse av artikel 3. Ett beslut om att utvisa en utlänning som lider av en allvarlig fysisk eller psykisk sjukdom till ett land där den medicinska vården är av sämre kvalitet än i det land där hen befinner sig kan vara i strid med artikel 3, men bara i undantagssituationer där det finns övertygande humanitära skäl (jfr N v United Kingdom 26565/05).

Domstolen konstaterade därefter att det är ostridigt att M.T lider av kronisk njurinflammation och njursvikt som behandlas med bloddialys i Sverige tre gånger per vecka samt att hans hälsa utan denna regelbundna behandling snabbt skulle försämras i den grad att han skulle avlida inom ett par veckor. Av den utredning som hade presenterats inför domstolen ansågs det visat att bloddialysbehandling finns att tillgå i Kirgizistan, om än i begränsad omfattning. Domstolen noterade att M.T i samband med asylansökan år 2009 uppgett att han stod på väntelistan för sådan behandling och M.T:s invändning om väntetider för behandling på upp till två år därför inte kunde anses medföra att han inte skulle få behandling inom rimlig tid vid ett återvändande. Det finns även privat behandling att tillgå mot en kostnad och M.T, som hade nära släktingar i Kirgizistan, hade inte visat att detta inte kunde vara ett alternativ för honom. 

Domstolen fäste även betydande vikt vid Migrationsverkets utfästelse om att stödja M.T i hans förberedelse inför ett återvändande, för att säkerställa att hans dialysbehandling inte avbryts och att han får tillgång till sjukvård i direkt anslutning till inresan. Domstolen underströk att det visserligen är utlänningens ansvar att vidta åtgärder för att säkerställa fortsatt medicinsk behandling i hemlandet. I ett fall med speciella omständigheter, såsom att han riskerar att avlida vid en avbruten behandling, kan det dock vara av stor relevans för bedömningen att utlänningen får stöd av myndigheterna i det land som kommer att genomföra utvisningen. 

Domstolen fann därför sammantaget att en utvisning inte skulle stå i strid med artikel 3.

Domen har vunnit laga kraft.