Ett beslut om återvändande (liksom ett avlägsnande) av en person som lider av en allvarlig sjukdom till ett land där det saknas adekvat behandling, kan i vissa mycket speciella fall utgöra ett åsidosättande av principen om non-refoulement enligt artikel 5 i återvändandedirektivet.

För att ett rättsmedel (överklagande) av ett beslut om återvändande, vars verkställighet kan medföra att en person utsätts för en allvarlig risk för att hans/hennes hälsotillstånd allvarligt och oåterkalleligt försämras, ska vara effektivt, krävs att det har suspensiv verkan.

Om medlemsstaten är skyldig att skjuta upp verkställigheten på grund av överklagande (enligt artikel 9 jfrd med artikel 13.2) ska enligt artikel 14.1 akutsjukvård och nödvändig behandling tillhandahållas i största möjliga utsträckning.

Frågorna i målet

Moussa Abdida ansökte om uppehållstillstånd i Belgien enligt nationell belgisk lag som ger möjlighet att bevilja uppehållstillstånd om person lider av en sjukdom som innebär att det föreligger en verklig risk för personens liv eller en verklig risk för omänsklig eller förnedrande behandling om det saknas adekvat behandling i hemlandet. Hans ansökan avslogs och han ålades att lämna Belgien.

EU-domstolen hänvisade inledningsvis till sin dom den 18 december 2014 i C-542/13 och fann att Moussa Abdidas ansökan inte utgjorde en ansökan om internationellt skydd. Skyddsgrundsdirektivet[1]var därmed inte tillämpligt.  Därmed är heller inte EU:s mottagandedirektiv[2]tillämpligt. Det hade inte framkommit att Belgien hade beslutat att tillämpa direktiven på ansökningar enligt den aktuella nationella lagstiftningen (p. 32-36 i domen).

Däremot fann EU-domstolen att beslutet att lämna Belgien var ett sådant beslut om återvändande som avses i artikel 3.4 i återvändandedirektivet[3]. Mot bakgrund av den hänskjutande belgiska domstolens frågor i begäran om förhandsbesked, blev tolkningsfrågorna för EU-domstolen om artikel 13 och 14 i återvändandedirektivet utgör hinder för nationell lagstiftning

- där det inte föreskrivs att ett överklagande av ett beslut (om återvändande enligt direktivet) ska ha suspensiv verkan och

- där det inte föreskrivs att den berörda personens grundläggande behov ska tillgodoses tills dess att överklagandet har prövats (p. 39-41).

EU-domstolens dom

Fråga om suspensiv verkan av beslut om återvändande enligt direktivet

Enligt artikel 13.1 i direktivet ska det finnas ett effektivt rättsmedel mot ett beslut om återvändande. Enligt artikel 13.2 ska den överprövande myndigheten ha möjlighet att pröva även om verkställigheten ska uppskjutas, om inte verkställigheten redan är uppskjuten enligt den nationella lagstiftningen. Direktivet innebär alltså inte att överklagandet måste ha suspensiv verkan.

Enligt artikel 5 i återvändandedirektivet ska medlemsstaterna ta hänsyn till bl.a. den berörda personens hälsotillstånd och iaktta principen om non-refoulement. EU-direktiven, liksom EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna, ska tolkas mot bakgrund av bl.a. Europakonventionen (jfr artikel 52.3 i stadgan). Av rättspraxis från Europadomstolen framgår att en tredjelandsmedborgare som riskerar utvisning i princip inte kan åberopa rätt att kvarstanna i en medlemsstat för att erhålla social eller medicinsk hjälp. Om en utlänning som lider av en allvarlig sjukdom riskerar att utvisas till ett land där möjligheterna att behandla sjukdomen är mycket sämre, kan utvisningen aktualisera en fråga om artikel 3 i Europakonventionen. Detta kan dock endast bli fallet i fråga i mycket speciella fall, när tvingande humanitära skäl talar mot en utvisning (se Europadomstolens dom den 27 maj 2008 i målet N. mot Förenade kungariket, nr 26565/05, § 42), (p 48 i domen).

Ett beslut om återvändande (liksom ett avlägsnande) av en person som lider av en allvarlig sjukdom till ett land där det saknas adekvat behandling, kan utgöra ett åsidosättande av principen om non-refoulement enligt artikel 5 i återvändandedirektivet. Detta kan dock endast ske i mycket speciella fall. Dessa speciella fall är då den skada som skulle uppstå, om en person avlägsnas till ett land där han/hon löper en allvarlig risk att utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling, är allvarlig och irreparabel.

För att ett rättsmedel mot beslut om återvändande i dessa fall ska kunna anses som effektivt, krävs att det har suspensiv verkan, så att den överprövande myndigheten har möjlighet att pröva en invändning om åsidosättande av artikel 5 i direktivet. Artiklarna 5 och 13 i direktivet ska tolkas så att utgör hinder mot nationell lagstiftning i vilken det inte finns ett rättsmedel med suspensiv verkan mot ett beslut om återvändande vars verkställighet kan medföra att en person utsätts för en allvarlig risk för att hans/hennes hälsotillstånd allvarligt och oåterkalleligt försämras (p. 50-53)[4].

Fråga om grundläggande behov och rätt till sjukvård

I artikel 14 finns garantier om bl.a. akutsjukvård och nödvändig behandling av sjukdomar under de perioder som verkställigheten skjutits upp enligt artikel 9. Enligt artikel 9.1 b) ska medlemsstaterna skjuta upp verkställigheten så länge som den är uppskjuten enligt artikel 13. EU-domstolen drar slutsatsen att om en person lider av en allvarlig sjukdom och som har utnyttjat ett rättsmedel mot ett beslut om återvändande, vars verkställighet kan medföra att en han/hon utsätts för en allvarlig risk för att hans/hennes hälsotillstånd allvarligt och oåterkalleligt försämras, är medlemsstaterna skyldiga att erbjuda de garantier som anges i artikel 14 i avvaktan på återvändandet. Artikel 14.1 avser akutsjukvård och nödvändig behandling av sjukdomar. Om personen inte själv har medel att tillgodose sina grundläggande behov ska medlemsstaten i största möjliga utsträckning göra det. Artikel 14.1 b) utgör hinder för nationell lagstiftning som inte föreskriver detta (p. 55-62).