Fråga om det finns förutsättningar för att förordna om offentligt biträde under handläggningen hos Migrationsverket i ett ärende som handläggs enligt Dublinförordningen ( Europaparlamentets och Rådets förordning (EU) 604/2013). Domstolen finner att 18 kap. 1 § utlänningslagen är tillämplig i sådana ärenden. I dessa ärenden bör det dock i första hand kunna förutsättas att behov av biträde saknas.

Av artikel 27.5 och 27.6 i Dublinförordningen följer att medlemsstaterna är skyldiga dels att se till att den enskilde under vissa förhållanden har tillgång till kostnadsfritt rättsligt bistånd i mål om överföring enligt förordningen, dels att fastställa förfaranden för detta i nationell rätt.

Migrationsöverdomstolen konstaterar inledningsvis att det rättsliga biståndsom normalt kommer i fråga för asylsökande i Sverige är ett offentligt biträde (18 kap. 1 § utlänningslagen), vilket också måste anses uppfylla de krav på rättsligt bistånd som ställs upp i artikel 27.6 femte stycket i Dublinförordningen.

Frågan är då om 18 kap. 1 § utlänningslagen kan tillämpas när det är fråga om en överföring enligt den nu gällande Dublinförordningen. Enligt MIG 2008:7 saknades det förutsättningar för att förordna om offentligt biträde i mål om överföring enligt den tidigare Dublinförordningen.

I den nu gällande Dublinförordningen har rättssäkerhetsgarantierna utökats och medlemsstaterna har fått skyldigheter att tillhandahålla rättsligt bistånd. Med hänsyn till detta anser Migrationsöverdomstolen att bestämmelsen om

offentligt biträde i 18 kap. 1 § utlänningslagen, jämförd med 1 kap. 9 § samma lag, måste kunna tillämpas även i mål om överföring enligt Dublinförordningen. Skyldigheten att tillhandahålla rättsligt bistånd enligt Dublinförordningen gäller dock först när det redan finns ett beslut om överföring enligt förordningen.

Möjligheten att förordna om offentligt biträde enligt 18 kap. 1 § utlänningslagen är däremot inte begränsad till förfarandet i överinstans. Denna paragraf tillämpas i dag på så sätt att den enskilde anses ha rätt till offentligt biträde redan från den tidpunkt då Migrationsverket börjar överväga att personen ska avvisas eller utvisas, under förutsättning att det inte måste antas att behov av biträde saknas. Detsamma måste enligt Migrationsöverdomstolens mening gälla i ärenden där frågan om överföring enligt Dublinförordningen har aktualiserats. I dessa ärenden bör det dock i första hand kunna förutsättas att behov av biträde saknas. Endast i undantagsfall bör det anses finnas ett sådant behov, t.ex. då det finns indikationer på att en överföring inte bör genomföras med hänsyn till förhållandena i mottagarlandet (se M.S.S. mot Belgien och Grekland, appl.no. 30696/09, och MIG 2010:21) eller att det av annan anledning skulle vara olämpligt att genomföra en överföring (se MIG 2010:18).

I det aktuella målet var det huvudsakligen fråga om en överföring skulle ske enligt Dublinförordningen.  Migrationsöverdomstolen fann att bestämmelsen i 18 kap. 1 § utlänningslagen är tillämplig, men att de omständigheter som var för handen under prövningen hos Migrationsverket var sådana att det med fog kunde antas att behov av offentligt biträde saknades. Det var därför ett riktigt beslut av Migrationsverket att inte förordna om ett offentligt biträde för NN. Migrationsverket borde emellertid ha tagit ställning till behovet av offentligt biträde i god tid innan beslutet om överföring fattades och då antingen ha förordnat ett offentligt biträde för NN eller fattat ett beslut om att avslå hans begäran.