Fråga om rätt att yttra sig då beslut om återvändande fattas enligt artikel 6 i återvändandedirektivet[1].

När en myndighet överväger att fatta ett avlägsnandebeslut, ska den berörda personen beredas möjlighet att på ett meningsfullt och effektivt sätt dels framföra synpunkter på huruvida vistelsen är olaglig, dels anföra sådana skäl som kan motivera att ett beslut om återvändande inte bör fattas. Myndigheterna har ingen skyldighet att underrätta personen om att man överväger ett beslut eller om grunderna för ett sådant beslut. Det finns heller ingen skyldighet att ge personen rådrum innan man genomför ett förhör/motsvarande.

Medlemsstaterna är inte skyldiga att tillhandahålla kostnadsfritt bistånd av ett juridiskt biträde innan ett beslut om återvändande har fattats.

I artikel 6.1 i återvändandedirektivet anges att medlemsstaterna ska utfärda beslut om att tredjelandsmedborgare som vistas olagligt på deras territorium ska återvända. I artikel 6.6 anges att direktivet inte ska hindra medlemsstaterna från att anta ett beslut om att avsluta en laglig vistelse tillsammans med ett beslut om återvändande och/eller ett beslut om avlägsnande och/eller inreseförbud inom ramen för ett enda administrativt eller rättsligt beslut i enlighet med deras nationella lagstiftning, utan att det påverkar tillämpningen av rättssäkerhetsgarantierna enligt kapitel III och andra relevanta bestämmelser i gemenskapslagstiftningen och nationell lagstiftning.

Frågorna i målet
EU-domstolen fann i sin dom den 5 november 2014 i mål C-166/13 (Mukarubega) att rätten att bli hörd innebär att en myndighet som har för avsikt att fatta beslut om att vistelsen är olaglig tillsammans med ett beslut om återvändande, inte har skyldighet att låta den berörda personen yttra sig specifikt över beslutet att återvända. Detta under förutsättning att personen haft möjlighet att dels framföra sina ståndpunkter om vistelsens olaglighet, dels anföra skäl som kan motivera att beslut om återvändande inte bör fattas (p. 60).

Frågan i den nu aktuella domen var ytterligare förtydligande om rätten att bli hörd; nämligen om den innebär att myndigheterna måste ge den berörda personen rådrum att framföra sina synpunkter och om personen har rätt till juridiskt ombud under processen innan beslut om återvändande fattas.

EU-domstolens dom
EU-domstolen uttalar att när en myndighet överväger att fatta ett avlägsnandebeslut, ska rätten att bli hörd tolkas så att tredjelandsmedborgaren ska beredas möjlighet att på ett meningsfullt och effektivt sätt dels framföra synpunkter på huruvida vistelsen är olaglig, dels anföra sådana skäl som kan motivera att ett beslut om återvändande inte bör fattas, bl.a. enligt artikel p. 6-2 -- 6.5 i direktivet (punkt 55). Rätten att bli hörd ska dock inte tolkas så att myndigheten, innan ett förhör, är skyldig att underrätta personen om man överväger ett beslut eller om grunderna för ett sådant beslut. Det finns heller ingen skyldighet att ge personen rådrum innan man genomför förhöret. Direktivets regler om effektivt rättsmedel säkerställer att personen har rätt att i ett överklagande ifrågasätta myndigheternas bedömning.

Att förhöret eller den muntliga utredningen är kort är inte avgörande, utan det är om den aktuella personen har beretts möjlighet att i tillräcklig utsträckning yttra sig om vistelenslaglighet och om sina personliga förhållanden (p. 67).

Enligt artikel 13 i återvändandedirektivet har en person rätt till juridiskt biträde i överklagandeprocessen endast efter att beslut har fattats. Rättsligt bistånd ska i vissa fall beviljas kostnadsfritt.

EU-domstolen anser att direktivet inte kan tolkas så att medlemsstaterna ska tillhandahålla kostnadsfritt bistånd av ett juridiskt biträde innan ett beslut om återvändande har fattats. Det hindrar dock inte att den berörda personen själv får anlita ett juridiskt ombud under förhöret. Detta under förutsättning att detta inte inverkar på direktivets ändamålsenliga handläggning och inte hindrar ett effektivt genomförande av direktivet (p. 64-65).