Om en förälder till ett nyfött barn har flyktingstatusförklaring i ett EU-land, men barnet inte har det, kan barnets ansökan inte avvisas enligt 5 kap. 1 b § första stycket 1 UtlL, utan måste prövas i sak.

Bakgrund

En kvinna som var medborgare i Somalia hade beviljats flyktingstatusförklaring i Tjeckien. Hon ansökte om uppehållstillstånd i Sverige och Migrationsverket avvisade hennes ansökan med stöd av 5 kap. 1 b § förstastycket 1 utlänningslagen (UtlL) och beslutade om utvisning. Utvisningen skulle verkställas genom att kvinnan reste till Tjeckien. Därefter födde hon sonen X och ansökte om uppehållstillstånd för honom. 

Frågan i målet var om det var riktigt att avvisa sonens ansökan med stöd av 5 kap. 1 b § första stycket 1 UtlL.

Migrationsöverdomstolens dom

Migrationsöverdomstolen konstaterar att Strasbourgkonventionen enbart reglerar hur ansvaret för flyktingar ska fördelas mellan konventionsstaterna. Det är inte möjligt att med stöd av denna fatta beslut som gäller direkt mot den enskilde, utan sådana beslut måste i stället fattas med stöd av andra bestämmelser (se MIG 2009:32).

Ansökningar om internationellt skydd måste i princip prövas i sak. Undantag bör endast få göras om det är särskilt föreskrivet. I 5 kap. 1 b och 1 c §§ UtlL regleras möjligheterna att avvisa ansökningar utan sakprövning.  

Sonen X hade inte förklarats vara flykting i Tjeckien. Hans ansökan kunde därför inte avvisas enligt 5 kap. 1 b § första stycket 1 UtlL.

Migrationsöverdomstolen uttalar vidare att hans ansökan heller inte hade kunnat avvisas med stöd av punkten 2 i bestämmelsen eftersom Tjeckien är en EU-stat. När det gäller punkten 3 tillämpas i praktiken Dublinförordningen i förhållande till medlemsstaterna (prop. 2009/10:31 s. 217). 5 kap. 1 c § UtlL är bara tillämplig på förfaranden enligt Dublinförordningen.

Eftersom det har saknats förutsättningar för att avvisa X:s ansökan om uppehållstillstånd måste den prövas i sak. Migrationsöverdomstolen återförvisade målet till Migrationsverket för sakprövning.