Utvisning av en man till Libyen strider inte mot artikel 3 (förbud mot omänsklig eller förnedrande behandling och/eller bestraffning) eller 8 (rätten till privat- och familjeliv) i Europakonventionen på grund av trovärdighetsbrister

Bakgrund

M.E. ansökte om asyl i Sverige i juli 2010. Han hade varit soldat i Libyen och vaktat en militärbas i Tripoli. Där hade han mött några som hade betalt honom för att transportera illegala vapen till klaner från södra Libyen. Han blev stoppad och utfrågad i en vägkontroll och togs sedan till en okänd plats var han hade utfrågats och torterats i tre veckor. Han blev åtalad för innehav av illegala vapen och stöld av en bil samt förflyttad till ett militärfängelse. Om han tvingades åka tillbaka till Libyen skulle han riskera minst 10 år i fängelse och att klanerna skulle döda honom eftersom han hade avslöjat deras namn under tortyren.

I september 2010 åberopade M.E. att han var homosexuell och att han hade en relation med N. M.E. hade inte varit homosexuell tidigare utan han hade blivit intresserad av N, som var transexuell. Om M.E. tvingades återvända till Libyen för att ansöka om familjeåterförening därifrån skulle han riskera att bli förföljd och illa behandlad.

Migrationsverket avslog hans ansökan eftersom hans berättelser inte ansågs trovärdig och hade utvidgats. Migrationsdomstolen fastställde avslagsbeslutet och Migrationsöverdomstolen beviljade inte prövningstillstånd. M.E. klagade till Europadomstolen och menade att om han utvisades till Libyen var detta en kränkning av artiklarna 3 och 8 i konventionen.

Europadomstolens bedömning

Domstolens påpekade att den fråga som skulle avgöras handlade inte om ett slutgiltigt beslut utan om klaganden skulle ansöka i hemlandet.

Artikel 3

När det gällde frågan om M.E. riskerade att frihetsberövas och bli illa behandlad på grund av vapentransporterna konstaterades att han hade lämnat ett flertal motstridiga uppgifter varför Europadomstolen ansåg att M.E:s berättelse inte var trovärdig och att han därför inte hade lyckats göra det sannolikt att han riskerade att frihetsberövas och bli illa behandlad om han återvände till Libyen. Vid denna bedömning beaktades också regimskiftet i landet.

Eftersom det saknades en svensk ambassad i Libyen krävdes bara att M.E. reste till Algeriet, Tunisien eller Egypten. Europadomstolen kom därför fram till att en utvisning av M.E. till Libyen inte var en kränkning av artikel 3.

Artikel 8

När det gällde artikel 8 ansåg domstolen att relationen mellan M.E. och N. var att betrakta som familjeliv eftersom de hade levt tillsammans sedan december 2010 och gift sig i september 2011. Beslutet att klaganden skulle lämna Sverige för att ansöka om uppehållstillstånd inkräktade på hans privatliv. Frågan i målet var om utvisningsbeslutet var nödvändigt i ett demokratiskt samhälle i den mening som avses i artikel 8.

Vid denna bedömning var en viktig omständighet som skulle beaktas om familjelivet hade börjat vid en tidpunkt då de inblandade var medvetna om att den enas status som sökande var osäker. Om så var fallet är en utvisning av denna sökande i strid med artikel 8 bara i exceptionella fall, se Nunez v. Norway, nr 55597/09, § 70, 28 juni 2011.

Vid denna prövning noterade domstolen att M.E. inte hade haft uppehållstillstånd vid något tillfälle. Vidare hade han och N. startat sin relation när M.E:s ansökan behandlades varför de visste att han riskerade att få avslag vilket medförde att det var osäkert om de kunde ha ett familjeliv i Sverige.

Vidare hänvisades till att domstolen redan hade kommit fram till att M.E. inte riskerade att bli behandlad i strid med artikel 3 vid ett tillfälligt återvändande till Libyen för att ansöka där och att han av privata skäl hade valt att inte berätta om sin sexuella läggning för sin familj i Libyen. Europadomstolen ansåg att det saknades skäl som talade för att separationen av M.E. och N. skulle bli annat än tillfälligeller att bedömningen av ansökan skulle ta orimligt lång tid, mellan tre och fyra månader. Vidare kunde klaganden ansöka elektroniskt och begära förtur. M.E. och N. kunde dessutom hålla kontakt via internet eller telefon under ansökningstiden.

Med hänsyn till dessa omständigheter kom Europadomstolen fram till att de svenska myndigheterna dels inte hade misslyckats med att göra en rimlig avvägning mellan M.E:s behov av familjeliv och den svenska statens intresse av att ha kontroll över migrationen, dels att bedömningen inte stod i strid med artikel 8 i konventionen. Klagomålet avvisades därför.

Europadomstolen beslutade den 17 november 2014 att ta upp klagomålet till ny prövning i Grand Chambre.