Fråga om rätt att yttra sig då beslut fattas enligt artikel 6 i återvändandedirektivet [1].

En myndighet som har för avsikt att fatta beslut om att vistelsen är olaglig tillsammans med ett beslut om återvändande, har inte skyldighet att låta den berörda personen yttra sig specifikt över beslutet att återvända. Detta under förutsättning att personen under handläggningen haft möjlighet att dels framföra sina ståndpunkter om vistelsens olaglighet, dels anföra skäl som kan motivera att beslut om återvändande inte bör fattas.

I artikel 6.1 i återvändandedirektivet anges att medlemsstaterna ska utfärda beslut om

att tredjelandsmedborgare som vistas olagligt på deras territorium ska återvända. Enligt artikel 3.4 är ett beslut om återvändande ett beslut som anger att en vistelse är olaglig och som ålägger eller fastställer en skyldighet att återvända.

I artikel 6.6 anges att direktivet inte ska hindra medlemsstaterna från att anta ett beslut om att avsluta en laglig vistelse tillsammans med ett beslut om återvändande och/eller ett beslut om avlägsnande och/eller inreseförbud inom ramen för ett enda administrativt eller rättsligt beslut i enlighet med deras nationella lagstiftning, utan att det påverkar tillämpningen av rättssäkerhetsgarantierna enligt kapitel III och andra relevanta bestämmelser i gemenskapslagstiftningen och nationell lagstiftning.

EU-domstolens dom

EU-domstolen uttalar att lagstiftarens avsikt med återvändandedirektivet varit att reglera rättssäkerhetsgarantier gällande beslut om återvändande och avlägsnandebeslut. Rätten att yttra sig har dock inte reglerats (p.41). När en typ av frågor inte regleras i unionsrätten, gäller bestämmelser i nationell rätt. Rätten till försvar och rätten att yttra sig är en grundläggande princip i unionsrätten och denna måste följas. Principen uttrycks i artikel 41.2 i EU-stadgan[2].

Ett beslut om återvändande är enligt artikel 3.4 kopplat med att det fastslås att vistelsen är olaglig. En myndighet som har för avsikt att fatta beslut om att vistelsen är olaglig tillsammans med ett beslut om återvändande, har inte skyldighet att låta den berörda personen yttra sig specifikt över beslutet att återvända. Detta under förutsättning att personen haft möjlighet att dels framföra sina ståndpunkter om vistelsens olaglighet, dels anföra skäl som kan motivera att beslut om återvändande inte bör fattas (p. 60).

Om den berörda personen således under handläggningen har fått yttra sig på ett rättssäkert sätt över vistelsens olaglighet och anföra skäl mot att beslut om återvändande inte fattas, och myndigheterna därefter fastslagit att personen har vistats olagligt i medlemsstaten, behöver myndigheten inte låta personen yttra sig specifikt över beslutet om återvändande, när den har för avsikt att fatta ett sådant beslut (p. 82).