De nederländska myndigheterna överskred sitt bedömningsutrymme då de krävde att sökanden skulle resa tillbaka till Surinam för att ansöka om visering där i strid med hennes rätt till familjeliv enligt artikel 8.

Bakgrund

Jeunesse, född 1967, och W, båda från Surinam, startade ett förhållande i mars 1987. När landet blev fritt från Nederländerna, blev de båda medborgare i Surinam. W reste till Nederländerna 1991 och fick istället medborgskap där 1993. 1997 beviljades Jeunesse en visering till Nederländerna som varade i 45 dagar varför hon åkte dit men återvände inte när tiden gick ut utan stannade kvar fram tills domen meddelades i Europadomstolen. Under tiden gifte sig Jeunesse och W och de

fick tre barn födda 2000, 2005 respektive 2007. Barnen blev nederländska medborgare. Hon ansökte om uppehållstillstånd fem gånger men fick avslag eftersom hon inte hade ansökt och erhållit visering i Surinam.

Jeunesse klagade till Europadomstolen. Hon menade att kravet att hon måste åka till Surinam för att ansöka där medförde att hon och barnen separerades vilket var i strid med artikel 8.

Europadomstolens bedömning

Domstolen började med att konstatera att Jeunesse hade vistats i Nederländerna sedan 1997 och att hon aldrig hade haft uppehållstillstånd men att hon hade haft rätt att stanna i landet när hennes ansökningar hade prövats. Därefter bedömdes om kravet att hon skulle ansöka i Surinam var ett brott mot artikel 8. Domstolen ansåg att omständigheten att hon hade varit medveten om att det fanns en risk att hennes familjeliv skulle kunna påverkas av att hon saknade uppehållstillstånd skulle beaktas. Vidare togs hänsyn till att alla familjemedlemmar förutom hon själv var nederländska medborgare och att de övriga hade rätt att utöva sitt familjeliv i Nederländerna. Hon hade dessutom varit medborgare i Nederländerna när hon föddes och blev medborgare i Surinam när landet blev fritt men detta var inget hon hade kunnat avstå ifrån, hennes situation kunde därför inte jämföras med andra immigranter som aldrig hade haft nederländskt medborgarskap.

Andra viktiga omständigheter var att Jeunesse hade vistats i landet i över 16 år liksom att hon var ostraffad. Visserligen hade hon misslyckats med att lämna landet, men hennes närvaro hade tolererats av de nederländska myndigheterna under en avsevärd tid och man hade varit medveten om att det faktum att hon hade kunnat vistas i Nederländerna under denna långa period hade medfört att hon hade kunnat etablera och utveckla starka band till sin familj liksom anpassa sig socialt och kulturellt. Hennes adress hade dessutom varit känd för myndigheterna.

Av betydelse var också att barnen var relativt unga, att det visserligen inte var ett oöverstigligt hinder för dem att bosätta sig i Surinam, men att de skulle vara tvungna att utså svårigheter i så fall. Domstolen menade förutom detta att barnens bästa visserligen inte är helt avgörande men att särskilt deras unga ålder och levnadssituation i landet samt beroendeförhållande till sina föräldrar var viktiga faktorer. Eftersom maken arbetade skift var det modern som tog hand om barnen. Det var därför bäst för dem att deras relation till henne inte förändrades, särskilt inte som de var medborgare i Nederländerna och djupt rotade där.

Domstolen kom därför fram till, med 14 röster mot 3, att myndigheterna inte hade beaktat barnens bästa i tillräcklig omfattning. Med hänsyn till de exceptionella omständigheterna i fallet ansågs att de nederländska myndigheterna hade överskridit sitt bedömningsutrymme, man hade alltså misslyckats med att säkerställa sökandens rätt till respekt för hennes familjeliv enligt artikel 8.