I ett mål där en sökande led av en livshotande sjukdom och hade ingivit handlingar med innebörd att den aktuella sjukdomen inte kunde behandlas i hemlandet, ansågs det inte ha varit uppenbart att det inte fanns skäl att bevilja uppehållstillstånd. Migrationsverket borde därför inte ha fattat beslut om omedelbar verkställighet.

Målet gällde fråga om omedelbar verkställighet där det hade åberopats sjukdom.

Migrationsöverdomstolen hänvisade till MIG 2010:23 och uttalade att bevisning om ett sjukdomstillstånd kan dokumenteras väl genom att den enskilde ger in ett läkarintyg, medan tillgången till behandling eller läkemedel kan vara svårt för den enskilde att skaffa fram tillfredsställande utredning om. Beviskravet kan då heller inte ställas för högt, utan det räcker att den enskilde kan göra sannolikt att behövlig vård/behandling inte finns att tillgå i hemlandet. I den mån bevisningen brister får den enskildes uppgifter godtas om de framstår som trovärdiga och sannolika. I avsaknad av motbevisning från motpartens sida medför detta att den enskilde lyckats göra de åberopade omständigheterna sannolika.

I målet var det ostridigt att den sökande led av en livshotande sjukdom. Hon hade ingivit handlingar med innebörd att den aktuella sjukdomen inte kunde behandlas i hemlandet. Migrationsverket hade inte ifrågasatt handlingarna och hade heller inte redovisat någon annan landinformation om tillgången till behandling av sjukdomen i hemlandet. Mot bakgrund av bevisbördan och beviskravet fann Migrationsöverdomstolen att det inte kunde anses ha varit uppenbart att det inte fanns skäl att bevilja uppehållstillstånd. Migrationsverket borde därför inte ha fattat beslut om omedelbar verkställighet.