Utvisning av en man till Ecuador strider mot artikel 8 (rätten till privat- och familjeliv) i Europakonventionen på grund av anknytning till barn

Bakgrund

M.P.V.E. och hans fru, båda födda 1969, gifte sig i Ecuador 1988. Hans äldsta dotter, född 1986, och makarnas gensamma dotter, född 1999. uppfostrades av dem båda. I januari 2002 ansökte de om asyl i Schweiz. Föräldrarna åberopade att de hade blivit torterade och hotade till livet av polisen i Ecuador efter att M.P.V.E. hade deltagit i två politiska demonstrationer. I februari 2002 avslogs ansökningarna. Från mars 2005 till april 2009 begick M.P.V.E. fyra brott. I oktober 2007 upphävdes avslagsbeslutet och målet återförvisades på grund av ett läkarintyg enligt vilket M.P.V.E. led av post-traumatic stress disorder. Sedan maj levde makarna åtskilda. Deras gemensamma dotter bodde hos modern och fadern hade umgänge med henne. I oktober 2009 beviljades den äldsta dottern uppehållstillstånd och hon blev medborgare i Schweiz 2012. I mars 2012 fick de tre övriga avslag. De överklagade varmed modern och den yngsta dottern fick tidsbegränsade uppehållstillstånd medan mannen fick avslag. Familjen klagade till Europadomstolen, de menade att en utvisning av fadern var ett brott mot artikel 8 i Europakonventionen.

Europadomstolens bedömning

Domstolen började med att göra en granskning av hur allvarlig M.P.V.E:s brottslighet var. Tre brott hade riktat sig mot andra personers egendom, det fjärde var ett trafikbrott. Efter 2009 hade han inte återfallit. Det strängaste straffet var skyddstillsyn i stället för fängelse i nio månader.

Domstolen noterade att M.P.V.E. hade saknat uppehållstillstånd men att handläggningen av hans ansökan hade tagit mer än tio år. Det konstaterades också dels att han fortfarande hade en relation till modern som omfattades av artikel 8 även om de levde åtskilda, dels att hon stöttade honom pga. hans psykiska hälsa. I detta avseende beaktades att behandlande läkare hade bedömt att vid ett återvändande skulle detta i sig riskera hans hälsa oavsett vilken vård han fick.

Domstolen beaktade också att fadern hade umgänge med den yngsta dottern varje onsdag och varannan helg samt hälften av alla lov.Hon hade dessutom integrerats i samhället och saknade kunskap om Ecuador samt hade inte återvänt dit sedan hon var två år. Hon pratade knappast någon spanska heller varför den inhemska domstolen hade ansett att en utvisning av henne skulle te sig som överdrivet strikt. Under dessa förutsättningar kunde man anta att kontakten mellan far och dotter drastiskt skulle minska om han måste åka tillbaka till Ecuador. Europadomstolen ansåg också att eftersom den schweiziska domstolen inte hade ansett att relationen mellan far och dotter omfattades av hans och hennes familjeliv, hade barnets bästa inte beaktats enligt artikel 3 i Barnkonventionen (UN Convention on the Rights of the Child, se Neulinger and Shuruk v. Switzerland nr. 41615/07, § 135, ECHR 2010, och Nunez v. Norway, nr. 55597/09,§ 84).

Med hänsyn till dessa omständigheter, särskilt de inhemska myndigheternas brist på hänsynstagande till faderns och den yngsta dotterns intresse av att ha fortsatt nära kontakt, menade domstolen att de schweiziska myndigheterna hade överskridit sitt bedömningsutrymme. En utvisning av M.P.V.E. var därför en kränkning av artikel 8.