Målet gäller tolkning av förvarsreglerna i artikel 15 återvändandedirektivet[1].   

Bashir Mahdi kom till Bulgarien utan identitetshandlingar. Han uppgav sig vara medborgare i Sudan. Han togs i förvar och skrev sedan under en förklaring att frivilligt återvända till Sudan, vilken han senare tog tillbaka. Sudans ambassad bekräftade hans identitet men vägrade att utfärda en resehandling åt honom, eftersom han själv inte ville återvända till Sudan.

Följande fyra frågor prövades i målet.

1. Finns det formkrav på ett förvarsbeslut respektive omprövningsbeslut enligt direktivet?

Artikel 15.3 och 15.6 i direktivet ska tolkas så att när en myndighet, vid utgångstiden av den längsta tid som en person får hållas i förvar med stöd av ett första förvarsbeslut, fattar beslut om att förvaret ska bestå eller vidtar någon annan åtgärd, måste beslutet vara en skriftlig rättsakt som anger de rättsliga och faktiska skälen för beslutet (punkt 52).

Beslut om omprövning som görs enligt artikel 15.3 behöver inte uppfylla dessa formkrav (p 47). Detta hindrar dock inte att medlemsstaterna i sin nationella lagstiftning föreskriver krav på angivande av de rättsliga och faktiska skälen  även i omprövningsbeslut, men detta krav grundar sig då på nationell rätt och inte på direktivet (p. 51).

Den prövning av förlängning av förvar som enligt artikel 15.3 ska göras av en rättslig myndighet, innebär att denna rättsliga myndighet måste göra en fullständig materiell prövning i varje enskilt fall (d v s om förvaret ska bestå eller om det ska ersättas med en mindre ingripande åtgärd eller om det ska upphävas, p. 64).

2. Innebär avsaknad av identitetshandlingar skäl för förvarstid över sex + tolv månader?

En andra fråga var om den omständigheten att en person saknar identitetshandlingar utgör ett skäl för förlängd förvarstid enligt artikel 15.6.

EU-domstolen uttalar att enbart den omständigheten att en person saknar identitetshandlingar, inte innebär att förvarstiden kan förlängas med ytterligare tolv månader enligt artikel 15.6 (p.74). Bestämmelsen är uttömmande. Att personen saknar identitetshandlingar är en omständighet som ska beaktas i frågan om det finns en risk för avvikande enligt artikel 15.1 (p. 68 och 72). 

3. Hur ska ”bristande samarbete” bedömas?

Ytterligare en fråga var om den omständigheten att en person inte skaffar identitetshandlingar och därmed omöjliggör ett avlägsnande, kan betraktas som ”bristande samarbete”, vilket möjliggör förlängd förvarstid enligt artikel 15.6 a) i direktivet.

Bedömningen av ”bristande samarbete” ska göras med utgångspunkt i hur personen har uppträtt under förvarstiden med avseende på om han/hon har samarbetat med myndigheterna i avlägsnandeförfarandet. Det måste göras en detaljerad prövning av de faktiska omständigheterna under hela förvarstiden (p. 84). Kravet på ”rimliga ansträngningar” för att få till stånd ett avlägsnande i artikel 15.6 innebär dock att medlemsstaten har försökt och fortfarande aktivt försöker att få identitetshandlingar utfärdade (p. 83).

Med ”bristande samarbete” menas att det ska framgå av personens uppträdande under försvarstiden att han/hon inte samarbetat med myndigheterna i avlägsnandeförfarandet och att det är sannolikt att avlägsnandet kommer att ta längre tid än förväntat just på grund av personens uppträdande (p. 85). 

4. Finns det skyldighet att bevilja uppehållstillstånd om ett förvarsbeslut upphävts på grund att det inte finns några rimliga utsikter till verkställighet till följd av avsaknad av identitetshandlingar?

Den fjärde frågan var om det finns skyldighet att bevilja uppehållstillstånd till en person när en domstol har upphävt ett förvarsbeslut på grund att det inte föreligger rimliga utsikter till verkställighet av avlägsnandebeslutet enligt artikel 15.4. EU-domstolen anser att det inte finns någon sådan skyldighet att bevilja uppehållstillstånd till en person som saknar ID-handlingar och som inte har erhållit några sådana handlingar i hemlandet efter att ett förvarsbeslut upphävts på grund att det inte finns några rimliga utsikter till verkställighet (p. 89). Medlemsstaterna bör dock i ett sådant fall ge en skriftlig bekräftelse av personens situation. Staterna har ett stort skönsmässigt utrymme att utforma en sådan bekräftelse (p. 88).

Efter genomgång av domen kan konstateras att den svenska lagstiftningen, Migrationsöverdomstolens praxis samt Migrationsverkets tillämpning uppfyller de minimikrav som återfinns i återvändandedirektivet och som utvecklas i domen. Det saknas dock rutiner och former för sådan bekräftelse av personens situation som EU-domstolen anvisar.