En familjemedlem till en varaktigt bosatt tredjelandsmedborgare är, för att kunna få ställning som varaktigt bosatt, inte undantagen från kravet på laglig och oavbruten bosättning i i medlemsstaten under fem år.

En medlemsstat får inte utfärda ett EU-uppehållstillstånd för varaktigt bosatta på förmånligare villkor än vad som föreskrivs i direktivet för varaktigt bosatta (artikel 13).

Målet rörde en person som ansökte om EU-uppehållstillstånd för varaktigt bosatta i egenskap av maka till en person som innehade uppehållstillstånd som varaktigt bosatt i Italien.

Frågan var om artikel 7.1 i direktivet om varaktigt bosatta[1] ska tolkas så att en familjemedlem till en varaktigt bosatt kan undantas från kravet i artikel 4.1 på att ha varit lagligen och oavbrutet bosatt inom medlemsstatens territorium i fem år. Den sökande makan hade vistats i Italien i två år med stöd av en inresevisering.

EU-domstolen uttalar att artikel 7 uttryckligen hänvisar till villkoren i artikel 4 och 5 i direktivet och är tvingande. I skäl 6 till direktivet anges att det viktigaste kriteriet för att kunna få ställning som varaktigt bosatt är bosättningstiden. Den bör ha varit laglig och oavbruten för att peka på personens integrering i medlemsstaten. Direktivets huvudsakliga ändamål är att främja integrationen av tredjelandsmedborgare som är varaktigt bosatta i medlemsstaterna.

Kravet i artikel 4.1 på laglig och oavbruten bosättning i fem år i medlemsstaten är tvingande och en familjemedlem till en varaktigt bosatt tredjelandsmedborgare kan, för att få ställning som varaktigt bosatt, inte undantas från detta krav. 

Den andra frågan var om artikel 13 ska tolkas så att en medlemsstat får utfärda EU-uppehållstillstånd till en familjemedlem på förmånligare villkor än direktivet.

EU-domstolen uttalar att kravet på laglig och oavbruten bosättning i fem år i medlemsstaten i artikel 4.1 i och för sig kan omfattas av medlemsstaternas möjlighet enligt artikel 13 att utfärda uppehållstillstånd på förmånligare villkor än vad som gäller i direktivet. Denna möjlighet kan dock enligt andra meningen i artikel 13 endast röra sig om uppehållstillstånd som inte grundar rätt till bosättning i andra medlemsstater. Ett EU-uppehållstillstånd för varaktigt bosatta enligt direktivet ger i princip innehavaren rätt att bosätta sig i andra medlemsstater under längre tid än tre månader. Ett uppehållstillstånd som en medlemsstat utfärdar med stöd av artikel 13 kan alltså inte vara ett EU-uppehållstillstånd för varaktigt bosatta. En medlemsstat får därmed inte utfärda ett EU-uppehållstillstånd för varaktigt bosatta på förmånligare villkor än vad som föreskrivs i direktivet för varaktigt bosatta.