Fråga om synnerliga skäl för fortsatt förvar

Migrationsöverdomstolen anser att trots att NN:s avvisningsbeslut redan verkställts vid tidpunkten för Migrationsöverdomstolens avgörande det ändå finns anledning att uttala sig i frågan om det funnits sådana synnerliga skäl för fortsatt förvar som avses i 10 kap. 4 § andra stycket utlänningslagen. Denna prövning menar domstolen måste inskränkas till en överprövning av de förutsättningar som rådde vid tidpunkten för migrationsdomstolens dom i förvarsfrågan, dvs. när NN fortfarande var kvar i landet. Då hade NN hållits i förvar i knappt två och en halv månad.

Migrationsöverdomstolen menar att vid bedömningen av vilka omständigheter som kan utgöra synnerliga skäl för fortsatt förvar kan – vid sidan av Migrationsöverdomstolens egen praxis – bl.a. de uttalanden som gjordes i RÅ 1994 ref. 98 fortfarande tjäna som vägledning. I avgörandet RÅ 1994 ref. 98 anförde Högsta förvaltningsdomstolen bl.a. följande. Frågan om det finns synnerliga skäl måste bedömas mot bakgrund av ändamålet med förvarsbestämmelserna, nämligen att utgöra ett led i ett förfarande som syftar till att utlänningen avlägsnas ur landet på grund av den meddelade domen. Ett sådant förfarande kan ta tid bl.a. på grund av att det gäller att utreda vilket land som är villigt eller skyldigt att ta emot utlänningen. Då måste också kunna beaktas i vad mån berörda myndigheter har handlat med tillräcklig målmedvetenhet och uthållighet eller om ärendet utan godtagbara skäl fått ligga obehandlat. En omständighet av stor vikt är naturligtvis om utlänningen själv avsiktligt försvårar handläggningen. Även längden av den tid han redan suttit i förvar är av betydelse när fråga är om ytterligare förvarsbeslut. Riskerna för undanhållande och fortsatt brottslighet i landet ingår självfallet också som ett väsentligt led i bedömningen. I sammanhanget måste beaktas att begreppet ”synnerliga skäl” i lagstiftningssammanhang genomgående används endast när det gäller att peka ut förhållanden som klart avviker från vad som är allmänt förekommande.

I avgörandet MIG 2008:44 har Migrationsöverdomstolen ansett att eftersom berörda myndigheter kontinuerligt vidtagit målmedvetna åtgärder för att försöka verkställa utvisningen och då utlänningen vägrat att medverka till att resedokument kunnat utfärdas, fanns det synnerliga skäl för fortsatt förvar.

Av utredningen i förevarande mål framgår att NN– efter polismyndighetens beslut men före migrationsdomstolens dom – hindrat verkställigheten av avvisningsbeslutet genom att vid ombordstigningen på ett flygplan agera på ett sådant sätt att kaptenen på flygplanet inte tillåtit henne att åka med. NN hade dessförinnan vid upprepade tillfällen uppgett att hon inte var villig att samarbeta vid verkställighet av avvisningsbeslutet. Dessa omständigheter innebar att det fanns risk för att hon skulle avvika, hålla sig undan eller på annat sätt hindra verkställigheten. Migrationsöverdomstolen menar att det fanns därmed grund för förvar enligt 10 kap. 1 § andra stycket 3 och tredje stycket utlänningslagen.

Migrationsöverdomstolen menar vidare att de angivna omständigheterna får – med beaktande även av att polismyndigheten arbetade aktivt med att verkställa avvisningsbeslutet – vid en samlad bedömning anses utgöra sådana synnerliga skäl för fortsatt förvar som avses i 10 kap. 4 § andra stycket utlänningslagen. Uppsikt kan inte anses ha varit en tillräcklig åtgärd. Migrationsdomstolen borde alltså inte ha upphävt polismyndighetens beslut om förvar.