Utvisning av den sökande till Rwanda strider inte mot artiklarna 3 (förbud mot omänsklig eller förnedrande behandling och/eller bestraffning) eller 8 (rätten till privat- och familjeliv) i Europakonventionen (ansökan nr 47509/13)

Bakgrund

J.M. född 1978 i Kigali, Rwanda, ansökte om asyl i Sverige den 20 oktober 2008 och anförde följande. I augusti 2008 uppmanades hon att vittna mot en granne, som hon inte kände. Precis när J.M. skulle höras började det regna varför rättegången ställdes in. Dagen efter arresterades hon och våldtogs i fängelset för att hon skulle ställa upp i domstolen. När J.M. lovade att göra detta, släpptes hon. Hon flydde dock i stället när hon fick en kallelse. Om hon måste återvända riskerade hon att bli dödad av de lokala myndigheterna eller polisen eftersom hon vägrade begå mened. J.M. bifogade kopior av sitt id-kort och kallelsen från polisen.

Migrationsverket avslog hennes ansökan, migrationsdomstolen fastställde beslutet och Migrationsöverdomstolen meddelade inte prövningstillstånd. Vid ett flertal tillfällen därefter gjorde J.M. gällande att hon pga. nya omständigheter borde beviljas uppehållstillstånd, bland annat på anknytning till sin nyfödde son, Y, och dennes far X, som hade fått flyktingstatusförklaring. Migrationsverket avslog hennes ansökningar. Migrationsdomstolen fastställde det sista avslagsbeslutet och Migrationsöverdomstolen meddelade inte prövningstillstånd.

Europadomstolens bedömning

J.M. gjorde gällande att hon riskerade att bli behandlad i strid med artikel 3 pga. dels att hon hade vägrat vittna, dels hade X:s flyktingstatus. En utvisning var dessutom ett brott mot artikel 8 eftersom familjen inte skulle kunna leva tillsammans i Rwanda.

När det gällde att J.M. skulle höras i domstolen, ansåg Europadomstolen att hon inte hade lyckats göra sannolikt att hon var i behov av internationellt skydd. Hon hade inte heller kunnat precisera hur X:s aktiviteter, som hade ägt rum för mer än 10 år sedan, skulle kunna få negativa konsekvenser för henne. En utvisning av henne var därför inget brott mot artikel 3.

Beträffande frågan om en kränkning av artikel 8 konstaterades först att Migrationsverket inte hade fattat beslut om uppehållstillstånd grundat på anknytning utan frågan i målet var om J.M. skulle lämna in sin ansökan i Rwanda eller i Sverige.

Vid denna bedömning beaktades att J.M. inte hade lyckats styrka sin identitet med ett pass. Hon hade dessutom bott illegalt i Sverige efter avslagsbeslutet. Domstolen tog också hänsyn till att J.M. var medveten om att hon saknade uppehållstillstånd när hon bildade familj och att hon inte vid något tillfälle hade beviljats uppehållstillstånd. När J.M. blev gravid visste hon därför att hon och X samt barnet troligen inte skulle kunna leva tillsammans i Sverige.

Eftersom Europadomstolen redan konstaterat att J.M. inte riskerade att behandlas i strid med artikel 3 om hon återvände till Rwanda, saknades det anledning anta att separationen från X och Y skulle bli annat än temporär. För att snabba på handläggningen kunde hon dessutom ansöka elektroniskt och begära förtur. Även om X och Y inte kunde förväntas följa med J.M. till Rwanda, kunde familjen hålla kontakt via exempelvis telefon eller internet, se Bolek mot Sweden (nr 48205/13). Det påpekades också att även om J.M. saknade pass kunde hon ansökan om ett nytt vid Rwandas ambassad i Stockholm.

Med beaktande av de nämnda omständigheterna kom Europadomstolen fram till att de svenska myndigheterna dels inte hade misslyckats med att göra en rimlig avvägning mellan J.M:s behov av familjeliv och den svenska statens intresse av att ha kontroll över migrationen, dels att bedömningen inte stod i strid med artikel 8 i konventionen. Klagomålet avvisades därför.