EU-domstolen uttalar att ”intern väpnad konflikt” i artikel 15 c skyddsgrundsdirektivet är en situation då de reguljära styrkorna i en stat konfronterar en eller flera väpnade grupper, eller då två eller flera väpnade grupper drabbar samman. Det krävs inte en viss grad av organisation av de väpnade styrkorna och inte heller en viss intensitet eller varaktighet av konflikten.

Frågan gällde tolkning av begreppet ”intern väpnad konflikt” i artikel 15 c i skyddsgrundsdirektivet (2004/83/EG)[1].

I internationell humanitär rätt definieras väpnad konflikt som en konflikt på en stats territorium mellan dess stridskrafter och upproriska väpnade styrkor eller andra organiserade grupper som under ansvarigt kommando utövar sådan kontroll över en del av dess territorium att de kan utföra sammanhängande och samordnade militära operationer[2].

Definitionerna i internationell humanitär rätt syftar inte till att identifiera situationer där skydd är nödvändigt, vilket däremot är syftet med skyddsgrundsdirektivet. Unionens lagstiftare har önskat tillhandahålla skydd till personer vid internationella och interna väpnade konflikter under förutsättning att de präglas av urskillningslöst våld. Alla kriterier i den internationella definitionen behöver inte vara uppfyllda. I skyddsgrundsdirektivet finns ingen definition av begreppet intern väpnad konflikt, och betydelsen ska enligt EU-domstolens fasta praxis, bestämmas i överensstämmelse med begreppets normala betydelse i vanligt språkbruk. Intern väpnad konflikt är då en situation då de reguljära styrkorna i en stat konfronterar en eller flera väpnade grupper, eller då två eller flera väpnade grupper drabbar samman. Det krävs inte en viss grad av organisation av de väpnade styrkorna och inte heller en viss intensitet eller varaktighet av konflikten. Det räcker att striderna genererar ett urskillningslöst våld som medför att en person löper en verklig risk att lida allvarliga och individuella skador mot liv och lem.

EU-domstolen har tidigare i dom den 17 februari 2009 i mål C-465/07 (Elgafaji) uttalat att när våldet är så urskillningslöst och så allvarligt att det finns grundad anledning att förmoda att en civilperson genom sin blotta närvaro där skulle löpa en verklig risk att utsättas för det, anses det föreligga ett personligt hot mot sökandens liv enligt 15 c i skyddsgrundsdirektivet, även om det inte föreligger något specifikt hot mot sökanden. Ju högre grad av det urskillningslösa våldets intensitet, desto lägre krav ställs det på de individuella hoten mot sökanden.