Migrationsdomstol bör inte återförvisa ett beslut om överföring enligt Dublinförordningen för att Migrationsverket skulle utreda asylsystemet och mottagningsförhållandena i en annan medlemsstat.

Presumtionen om ett rättssäkert asylsystem och acceptabla mottagningsförhållanden i Italien ansågs inte vara bruten. Det fanns därmed inte skäl att på denna grund frångå Dublinförordningens ansvarsregler.

Migrationsverket hade avvisat en ansökan om uppehållstillstånd från en kvinna från Syrien och hennes barn, varav flera var minderåriga, och beslutat om överföring till Italien enligt Dublinförordningen. Migrationsdomstolen hade återförvisat målet eftersom man ansåg att verket inte hade utrett tillräckligt om klagandena i Italien var skyddade mot att sändas vidare till Syrien. Det räckte inte med att Italien genom internationella konventioner uppgett sig iaktta principen om non-refoulement. 

Migrationsöverdomstolen uttalade sig först om Migrationsverkets utredningsskyldighet i Dublinärenden. Syftet med Dublinförordningen är att få till stånd ett system med snabb tillgång till asylförfarandet i EU:s medlemsstater och det skulle riskera att gå förlorat om Migrationsverket regelmässigt skulle inhämta uppgifter från andra medlemsstater. Ett sådant system skulle medföra mycket långa handläggningstider och en ökad utredningsbörda för verket. Migrationsverket kan inte åläggas ett sådant utredningsansvar som migrationsdomstolen hade krävt och domstolen hade alltså inte bort återförvisa målet.

När det gällde asylprövningen och mottagningsförhållandena i Italien hänvisade Migrationsöverdomstolen till Europadomstolens dom den 2 april 2013 i mål 27725/10, Muhammed Hussein m. fl. mot Nederländerna och Italien. Presumtionen att Italien lever upp till sina internationella förpliktelser och har ett rättssäkert asylsystem ansågs inte vara bruten och det fanns därmed inte skäl att på denna grund göra undantag från Dublinförordningens ansvarskriterier.

Slutligen prövade Migrationsöverdomstolen familjens rätt till respekt för familjelivet. Efter överföringsbeslutet till Italien hade kvinnans make/tillika barnens far ansökt om asyl i Sverige. Hans ansökan var vid Migrationsöverdomstolens avgörande under prövning hos Migrationsverket. De av familjens barn som var vuxna hade levt tillsammans med den övriga familjen i hemlandet och även sedan de kom till Sverige. Ingen av dem hade bildat egen familj. De ansågs ingå i familjen och omfattades därför också av skyddet för familjelivet. 

En verkställighet av kvinnan och barnen till Italien skulle medföra att deras asylansökningar prövades där, medan maken/faderns ansökan prövades i Sverige och detta ansågs innefatta ett intrång i rätten till respekt för familjelivet. Enligt artikel 8.2 i Europakonventionen är ett sådant intrång berättigat om det har stöd i lag, om det syftar till att uppfylla ett eller flera av de uppräknade ändamålen (bl.a. förebyggande av oordning) och om det kan anses vara proportionerligt. 

Överföringsbeslutet till Italien hade stöd i lag, d v s Dublinförordningen och intrånget i familjelivet har som ändamål att förebygga oordning avseende tillämpningen av Dublinförordningen. Frågan var då om överföringsbeslutet kunde anses vara proportionerligt. Migrationsöverdomstolen ansåg att prövningen av familjemedlemmarnas asylansökningar i Sverige respektive Italien skulle kunna leda till att familjen splittrades, i vart fall temporärt. Intrånget i familjemedlemmarnas rätt till respekt för familjelivet kunde inte anses vara proportionerligt och en verkställighet skulle utgöra en kränkning av rätt till skydd för familjelivet. Sverige skulle därför ta över ansvaret för prövning av kvinnans och barnens asylansökningar.