Utvisning av en ensamstående mandeisk kvinna till Irak strider inte mot artikel 3 (förbud mot omänsklig eller förnedrande behandling och/eller bestraffning) i Europakonventionen eftersom det fanns ett inre flyktalternativ i irakiska Kurdistan (KRI)

Bakgrund

W.H., en ensamstående mandeisk kvinna från Bagdad, född 1978, kom till Sverige den 27 augusti 2007 och sökte uppehållstillstånd dagen efter. Den 21 januari 2008 ansökte hon om asyl. Hon var frånskild, hennes make och senare även hennes son, hade flyttat till USA. Det främsta skälet till att hon hade lämnat Irak var säkerhetsläget för mandéer, exempelvis hade hennes son gått till skolan sporadiskt under det sista året hon bodde i Irak. Hennes mor hade också fått ett hotfullt telefonsamtal i början på juni 2007 från någon som hade velat kontakta sökanden, förmodligen för att hon skulle tvångsvigas med en man. Om de inte lydde skulle de vara tvungna att lämna bostadsområdet. Sökanden hade tagit hotet på allvar och omedelbart flyttat till sin mormor i al-Dora, en annan stadsdel i Bagdad. Hon och sonen hade bott där i en månad. Som grund för sin ansökan anförda W.H. också att den enda släktingen hon hade kvar i Irak var hennes mor. När klagomålet senare prövades i Europadomstolen åberopade W.H. att hennes mor hade dött och att hon därför inte hade någon släkting kvar i Irak.

Migrationsverket avslog hennes ansökan och Migrationsdomstolen fastställde avslagsbeslutet. Migrationsöverdomstolen beviljad inte prövningstillstånd.

Europadomstolens bedömning

Europadomstolen konstaterade först att den allmänna situationen i Irak inte var sådan att det där rådde ett urskillningslöst generellt våld och att konflikten var så extrem att det fanns grundad anledning att anta att en civilperson genom att bara vistas där löpte risk att dödas eller skadas varför han eller hon skulle beviljas uppehållstillstånd. I internationella rapporter redogjordes för att situationen i landet var fortsatt besvärlig men sedan 2007, då våldet nådde sin kulmen, har det sakta men säkert blivit lugnare i landet.

W.H. yrkade dock inte uppehållstillstånd på grund av den allmänna situationen i Irak utan det var i kombination med det faktum att hon var en ensamstående mandeisk kvinna som medförde att hon riskerade att bli behandlad i strid med artikel 3 om hon tvingades återvända till Irak. Den svenska staten ifrågasatte att så var fallet eftersom hon hade gjort olika uttalanden. Europadomstolen accepterade hennes påstående och utgick ifrån att om hon återvände till Irak, saknade hon stöd från familjemedlemmar.

Domstolen konstaterade därefter att den i flera avgöranden bedömt situationen för kristna i Irak och att attackerna mot denna minoritet hade ökat. De mandeiska medlemmarna är dock inte lika många som de kristna varför angreppen mot dem av naturliga skäl har varit färre. Situationen för mandéerna är trots det densamma som för kristna i södra och centrala Irak. Mandéernas sårbarhet påverkas också av att det är så få som stannat kvar i landet.

Europadomstolen bedömde därefter situationen för ensamstående kvinnor i Irak. W.H. skulle vid ett återvändande sakna skyddet från ett socialt nätverk, framför allt från manliga släktingar. Denna omständighet var emellertid inte så allvarlig att hon riskerade en kränkning av artikel 3 enbart på den grunden. I kombination med att hon tillhörde en liten religiös minoritet, riskerade hon att bli utsatt för våld, diskriminering och religiös påtryckning att konvertera eller förändra sitt beteende. Domstolen konstaterade att enligt landinformationen riskerade ensamstående mandeiska kvinnor att få sina rättigheter i artikel 3 kränkta om de tvingades till södra eller centrala Irak.

Europadomstolen granskade därefter om W.H. kunde använda sig av ett internt flyktalternativ, dvs. om hon kunde bosätta sig i KRI. Om en medlemsstat gör gällande att en sökande kan återvända till ett annat område i hemlandet, måste staten i så fall försäkra sig om att den sökande inte utsätts för behandling i strid med artikel 3. Vissa villkor måste därför uppfyllas, den sökande måste kunna resa säkert till den utvalda regionen och även få tillstånd att komma in i landsdelen samt att bosätta sig där.

Domstolen konstaterade att KRI enligt internationella källor är ett relativt säkert område, även för mandéer. Exempelvis skriver UNHCR i en rapport om KRI: “the rights of religious minorities are generally respected and groups can worship freely without interference”.

När det gällde att ta sig in i KRI framhöll Europadomstolen att mandéer behandlas på samma fördelaktiga sätt som kristna. Om id-handlingar saknas föreföll det inte att vara några problem för mandéer att få sådana från ett centralt register i Bagdad. Ingen behöver heller ha en sponsor för att ta sig in i eller bosätta sig i KRI. Det går dessutom reguljärt flyg dagligen från Sverige till Erbil och Sulaymaniya utan mellanlandning i Bagdad varför W.H. kan resa direkt till KRI utan att först ta sig till södra eller central Irak.

Enligt Europadomstolen medförinternflykt oundvikligen en viss grad av svårigheter. Personer som vill bosätta sig i KRI kan få svårigheter, exempelvis med att finna ett bra arbete och bostad där, särskilt om de inte pratar kurdiska. Trots detta hade domstolen tillgång till bevis som styrkte att det fanns jobb och att nyinflyttade fick tillgång till sjukvård samt ekonomiskt och annan hjälp från UNHCR liksom från lokala myndigheter. Mandeiska representanter i samhället har intygat att mandéer får stöd av Kurdistans regionala regering.  Oavsett vilket fanns det inget som talade för att levnadsförhållandena i KRI för en nyinflyttad mandéisk person oavsett kön skulle vara orimlig eller på något sätt nå upp till behandling i strid med artikel 3. Det fanns heller inte någon risk att en sökande skulle hamna i någon annan del av Irak.

Europadomstolen fann därför att det för en mandé som fruktade att förföljas och bli behandlad i strid med artikel 3, var möjligt med ett internt flyktalternativ i en annan del av Irak, dvs. i KRI.

Vid den individuella bedömningen av W.H:s skäl noterade domstolen att hon enligt de svenska myndigheterna hade saknat behov av internationellt  skydd. Vidare hade Europadomstolen redan beaktat att hon var ensamstående mandé och kommit fram till att hon trots detta kunde bosätta sig i KRI. När det gällde den speciella situationen då hennes familj hade fått telefonhot påpekade domstolen att detta hade hänt vid ett tillfälle för sex år sedan. W.H. hade också anfört att hennes mor hade kidnappats och troligen var avliden. Emellertid saknades det skäl till varför modern hade kidnappats och dödats. Dessutom hade både telefonhotet och kidnappningen av modern inträffat i Bagdad, en stad som W.H. inte skulle återvända till. Dessa omständigheter talade emot att W.H. skulle riskera att bli behandlad i strid med artikel 3 om hon flyttade till KRI.

W.H. hade också en bror som hade fått uppehållstillstånd i Sverige på anknytning. Sökanden hade hävdat att hans militärtjänstgöring i Irak skulle medföra att hon hade behov av internationellt skydd. Domstolen menade dock att hon inte skulle riskera något i och med att hon skulle bosätta sig i KRI, brodern skulle dessutom inte återvända till Irak.

W.H. hade träffat en ny man från Irak i Sverige som senare hade flyttat till Syrien. Sökanden anförde att han inte kunde återvända till Irak. Europadomstolen påpekade först att denna omständighet hade åberopats först i överklagandet till migrationsdomstolen varför deras förhållande föreföll ha inletts efter det att hennes utvisning skulle verkställas.  Domstolen fann att det saknades bevis som talade för att han inte kunde ta sig till KRI, eller att de skulle bli illa behandlad på grund av deras relation.

Med hänsyn till de nämnda omständigheterna kom Europadomstolen fram till att även om W.H. som ensamstående mandéisk kvinna riskerade att bli behandlad i strid med artikel 3 om hon återvände till södra eller centrala Irak, var det rimligt att hon bosatte sig i KRI, där hon inte skulle utsättas för en sådan risk. Varken den allmänna situationen i denna region eller några av den sökandes individuella skäl talade för att det fanns en så beskaffad risk.

En utvisning av W.H. till Irak var således inte en kränkning av artikel 3, under förutsättning att hon inte återvände till områden utanför KRI.