En tredjelandsmedborgare/familjemedlem som har anslutit sig till en unionsmedborgare som har utnyttjat sin fria rörlighet, har uppehållsrätt i unionsmedborgarens hemstat när de återvänder dit. Förutsättningen är att vistelsen i den andra staten har grundat uppehållsrätt eller permanent uppehållsrätt.
 

Kortare vistelser under tre månader grundar inte uppehållsrätt för familjemedlemmen, inte ens vid kumulerade vistelser under helger eller semester.

Frågorna rörde under vilka förutsättningar en familjemedlem tillika tredjelandsmedborgare till en unionsmedborgare som haft ett familjeliv när unionsmedborgaren utövat sin fria rörlighet, kan få uppehållsrätt när denne återvänder till unionsmedborgarens hemstat och familjemedlemmen följer med.

Domstolen uttalar att en familjemedlem som är tredjelandsmedborgare har härledd uppehållsrätt till följd av att en unionsmedborgare utövar sin fria rörlighet i andra medlemsstater. Detta har tidigare uttalats i målen C-40/11 (Iida), C-87/12 (Ymeraga) och C-86/12 (Alokpa). Familjemedlemmen/tredjelandsmedborgaren kan däremot inte med stöd av rörlighetsdirektivet göra gällande någon härledd uppehållsrätt i unionsmedborgarens hemstat.

Frågan blev då om det finns någon härledd uppehållsrätt enligt artikel 21.1 FEUF (fördraget om europeiska unionens funktionssätt). EU-domstolen har tidigare i målen 370/90 resp. C-291/05 (Singh resp. Eind) uttalat att om inte familjemedlemmen inte skulle kunna få uppehållsrätt i unionsmedborgarens hemstat, skulle denne inte kunna fortsätta att leva ett familjeliv vid återvändande efter att ha utnyttjat fri rörlighet. I dessa mål var det emellertid fråga om familjemedlemmar till unionsmedborgare vilka varit arbetstagare i andra medlemsstater. Frågan i de nu aktuella målen var om dessa principer kunde tillämpas generellt på familjemedlemmar till unionsmedborgare som följer med då unionsmedborgaren återvänder till hemstaten efter fri rörlighet?

EU-domstolen anser att det finns en sådan härledd uppehållsrätt för en familjemedlem/tredjelandsmedborgare. Rörlighetsdirektivet ska tillämpas analogt och villkoren bör inte vara strängare än direktivet.

Avseende villkoren, anser domstolen anser att uppehållsrätt inte uppstår varje gång en unionsmedborgare vistas i en annan stat tillsammans med familjemedlemmen och sedan återvänder.

Unionsmedborgarens vistelse i en annan stat under tre månader enligt artikel 6.1 rörlighetsdirektivet grundar inte uppehållsrätt för familjemedlemmen. Det måste vara fråga om bosättning och en s.k. verkningsfull vistelse, eftersom familjeliv utvecklas och befästs under sådana vistelser. Flera kumulerade kortare vistelser, t.ex. helger och semestrar som tillbringas tillsammans i en annan medlemsstat faller under artikel 6 och grundar heller inte härledd uppehållsrätt.

Endast sådana vistelser som medför uppehållsrätt för unionsmedborgaren efter tre månader (enligt artikel 7.1  och 7.2 rörlighetsdirektivet och motsvarande 3 a kap. 3-4 §§ UtlL) eller permanent uppehållsrätt (enligt artikel 16.1 direktivet och 3 a kap. 6 § UtlL) grundar härledd uppehållsrätt för familjemedlemmen i unionsmedborgarens hemstat.

EU-domstolen påminner om att missbruk inte grundar rättigheter enligt direktiven. För att det ska föreligga missbruk krävs dels objektiva förhållanden som visar att målsättningen med den aktuella unionsbestämmelsen inte har uppnåtts, trots att villkoren formellt är uppfyllda, dels att det finns en subjektiv avsikt att erhålla förmånen genom att konstruera de omständigheter som krävs.