Utvisning av den sökande till Demokratiska Republiken Kongo(DRK) strider inte mot artikel 8 (rätten till privat- och familjeliv) i Europakonventionen

Bakgrund

B, född 1989 i Kinshasa, W, född 1986 i Kisangani och hennes dotter, född 2007 samt sonen till B och W, född i maj 2012, är alla medborgare i Demokratiska Republiken Kongo.

B ansökte om asyl i Sverige den 11 juli 2007. Migrationsverket avslog hans ansökan eftersom hans uppgifter inte ansågs trovärdiga.

Migrationsdomstolen fastställde avslagsbeslutet. B överklagade inte till Migrationsöverdomstolen men i januari 2013 anförde han nya omständigheter, dvs. anknytning till W och barnen. Migrationsverket ansåg dock att B inte hade anfört några nya omständigheter och att han inte hade visat att relationen till W var seriös. B upplystes om möjligheten att ansöka om uppehållstillstånd på grund av anknytning från utlandet.

Beträffande W och barnens ansökningar beviljades hon och hennes dotter permanent uppehållstillstånd i maj 2010 på grund av barnets hälsotillstånd och ålder. Sonen till B och W beviljades uppehållstillstånd på anknytning till Ws dotter.

Europadomstolens bedömning

B och W samt de två barnen klagade till Europadomstolen eftersom de ansåg att en utvisning avB till DRK var ett brott mot artikel 8 i Europakonventionen.

Domstolen konstaterade först att Migrationsverket inte hade fattat beslut om uppehållstillstånd grundat på anknytning utan frågan i målet var om B skulle lämna in sin ansökan i DRK eller i Sverige, dvs. om en utvisning av B stred mot artikel 8 i konventionen.

Vid prövningen av denna frågeställning beaktade domstolen, dels att B inte hade styrkt sin identitet, dels att det ankom på honom att göra sannolikt att relationen till W var seriös. Domstolen konstaterade att han inte hade lyckats med detta och att Migrationsverket därför hade saknat skäl att göra undantag från 5 kap. 18 § utlänningslagen enligt vilken en ansökan om uppehållstillstånd på grund av anknytning ska lämnas innan den sökande anländer till Sverige.

I detta sammanhang påminde Europadomstolen om att en viktig faktor som ska beaktas i dessa bedömningar är när familjebandet har uppstått. B hade för det första inte vid något tillfälle beviljats uppehållstillstånd och hans och Ws familjeliv startade efter att Bs första asylansökan hade avslagits och beslutet kunde verkställas. När han och W möttes kände de med andra ord till att de troligen inte skulle kunna leva som en familj i Sverige.

Europadomstolen beaktade dessutom att varken B eller W hade gjort sannolikt att de hade behov av internationellt skydd. W hade fått uppehållstillstånd på grund av dotterns hälsotillstånd. Det fanns således inget som hindrade utvisningen av B till DRK.

Det saknades också skäl att tro att ansökningsförfarandet skulle ta orimligt lång tid vid ett utvisningsförfarande eller att B inte skulle kunna hålla kontakt med de andra klagande i Sverige.

Med beaktande av dessa omständigheter kom Europadomstolen fram till att de svenska myndigheterna dels inte hade misslyckats med att göra en rimlig avvägning mellan de klagandes behov av familjeliv och den svenska statens intresse av att ha kontroll över migrationen, dels att bedömningarna inte stod i strid med artikel 8 i konventionen. Klagomålet avvisades därför.