En ansökan om visering får endast avslås om något av de skäl som anges i artikel 32.1 och 35.6 viseringskodexen (förordning EG 810/2009) föreligger. Myndigheterna har ett stort utrymme för skönsmässiga bedömningar av rekvisiten för att avgöra om det finns skäl att avslå en begäran om visering.

Skyldighet att utfärda visering finns först när det inte föreligger rimligt tvivel avseende sökandens avsikt att lämna territoriet. Det ankommer på den viseringssökande att ge in relevanta och tillförlitliga handlingar som kan undanröja tvivlen.

Frågorna i målet

EU-domstolen hade att pröva frågor angående tillämpning av viseringskodexen, bl. a. frågan om bedömningen av sökandens avsikt att lämna medlemsstaternas territorium efter viseringstidens utgång.

Den första var under vilka förutsättningar en medlemsstat får avslå en visering om något av de skäl som anges i artikel 21.1 kan göras gällande mot personen. Vidare om det finns ett utrymme för en skönsmässig bedömning vid prövning av en ansökan om enhetlig visering. Den andra frågan gällde hur myndigheterna ska avgöra om det finns något rimligt tvivel beträffande sökandens avsikt att lämna territoriet innan viseringen löper ut.

EU-domstolens dom

Vid prövning av viseringsansökningar är det fråga om komplicerade bedömningar av bl. a. sökandens situation och integration i bosättningslandet, de politiska, sociala och ekonomiska förhållandena i landet och den eventuella risk som sökandens inresa skulle kunna utgöra för någon av medlemsstaternas allmänna ordning, inre säkerhet, eller internationella förbindelser. Bedömningen förutsätter även förutsägelser om sökandens beteende och kontroll av olika handlingar. Prövningen måste dessutom vara noggrann och innefatta bedömning av sökandens situation och om det finns rimliga tvivel avseende sökandens avsikt att lämna medlemsstaternas territorium.

EU-domstolen uttalade att ansökan om visering endast får avslås om något av de skäl som anges i artikel 32.1 och 35.6 i viseringskodexen kan göras gällande mot sökanden. Myndigheterna har dock ett stort utrymme för skönsmässiga bedömningar av rekvisiten för att avgöra om det finns skäl att avslå en begäran om visering, inkluderat frågan om sökandens avsikt att lämna medlemsstaternas territorium efter viseringstidens utgång,  

Den andra frågan gällde hur myndigheterna ska avgöra om det finns något rimligt  tvivel beträffande sökandens avsikt att lämna territoriet innan viseringen löper ut (artikel 32.1 i viseringskodexen). EU-domstolen uttalar att det kan uppstå tvivel om avsikten att lämna territoriet med anledning av situationen i allmänhet i bosättningslandet eller den vedertagna förekomsten av migrationsströmmar från landet till medlemsstaterna. Det ankommer på den viseringssökande att ge in information som kan undanröja tvivlen. Trovärdigheten av informationen ska fastslås genom relevanta och tillförlitliga handlingar. Först när det inte föreligger rimligt tvivel avseende sökandens avsikt att lämna territoriet är myndigheterna skyldiga att utfärda visering.