Kort sammanfattning

Supreme Court ger vägledning till bedömningen av sur place-skäl.

Bakgrund

Sökande är en 28 årig eritreansk medborgare som efter inresa i Storbritannien ansökte om asyl. Sökande hade innan inresa beviljats ett visum för att studera i Storbritannien men hade ingen utresevisering från Eritrea.

Sökande åberopade att han i Eritrea arbetat för en italiensk frivilligorganisation. I detta arbete hade han även tillhört en hemlig gren av Eritrean Democratic Party (EDP). Hans arbete för partiet bestod av att övervaka internet trafik och att sprida information om Eritrea som regeringen ville undanhålla. När han fått en kallelse till polisen insåg han att han riskerade fängelse och flydde då till Sudan. Hans yngre bror hade blivit tagen som gisslan i hans ställe. I Storbritannien hade han valts till ordförande för EDP:s avdelning i Newcastle. Han hade deltagit i demonstrationer utanför Eritreas ambassad och därmed utsatt sig för risk att bli identifierad.

Den nationella prövningen

Underinstansen hade funnit att sökandes påståenden om politisk aktivitet i hemlandet inte var trovärdiga. Dock accepterades påståendena om att han var politiskt aktiv i Storbritannien genom att i sin egenskap av ordförande för EDP:s gren i Newcastle demonstrera utanför eritreanska ambassaden och därvid bli fotograferad. Underinstansen gjorde dock bedömningen att det inte var sannolikt att eritreanska myndigheter skulle vara motiverade att lägga ner energi på att kartlägga hans aktiviteter och ansåg därför inte att YB skulle utsättas för risk för förföljelse om han återvände till hemlandet.

Domstolens bedömning

Supreme Court konstaterar inledningsvis att även om Skyddsgrundsdirektivet i artikel 4 (3) (d) anger att motivet till sur place aktivitet kan vara att personen önskar ett uppehållstillstånd så måste ändå skyddsbehovet bedömas.

Supreme Court anser inte att underinstansens bedömning av eritreanska myndigheters agerande är korrekt. När det gäller Eritrea finns det objektiva bevis som målar en mörk bild av förtrycket mot oppositionella. Därmed krävs det bara lite eller till och med inga bevis för att komma till slutsatsen att dess utlandsrepresentationer inte bara filmar och fotograferar medborgare som demonstrerar mot regimen utan även har informatörer hos de oppositionspartier som verkar i utlandet som kan identifiera de personer som filmats och fotograferats. På samma sätt krävs det inte positiva bevis för att fastställa sannolikheten att underrättelsetjänsten hos en sådan stat övervakar internet för att få information om oppositionella grupper. Frågan är därför om informationen som når eritreanska staten är att den sökande bara är en medföljare som inte har något engagemang för oppositionella saken. I så fall kan artikel 4 (3)(d) tillämpas. Om inte så har sökande ett skyddsbehov. Målet återförvisas till underinstansen för fortsatt prövning.