Återvändandedirektivet är inte tillämpligt på en tredjelandsmedborgare med en öppen asylansökan eftersom en asylsökande har rätt att vara kvar i landet till dess att ansökan prövats och därför inte vistas olagligen. Beslut om fortsatt förvar för en person som lämnat in en asylansökan kan dock enligt skyddsgrundsdirektivet och mottagandedirektivet beslutas om i enlighet med nationella regler så länge det finns objektiva grunder för förvaret.

Bakgrund

EU-domstolen har i en dom den 30 maj 2013 i mål C‑534/11 svarat på en begäran om förhandsavgörande från den tjeckiska högsta förvaltningsdomstolen.

Begäran avser tolkningen av artikel 2.1 jämförd med skäl 9 i återvändandedirektivet (direktiv 2008/115/EG). Målet i den nationella domstolen rörde en man som tagits i förvar inför ett administrativt avlägsnande ur landet på grund av att det kunde antas att han annars skulle hindra verkställigheten av beslutet. Under tiden i förvar ansökte mannen om internationellt skydd enligt nationell asyllagstiftning. Polisen beslutade därefter att förlänga mannens hållande i förvar. I beslutet angavs bland annat att ansökan om skydd lämnats i syfte att hindra verkställigheten av avlägsnandebeslutet.

Den tjeckiska domstolen ställde följande frågor till EU-domstolen:

”1) Ska artikel 2.1 i [återvändandedirektivet] jämförd med skäl 9 häri tolkas så, att direktivet inte är tillämpligt på en tredjelandsmedborgare som ansökt om internationellt skydd enligt [skyddsgrundsdirektivet]?

2) Om den första frågan besvaras jakande, ska hållandet i förvar av en utländsk medborgare inför återvändande upphöra om vederbörande ansöker om internationellt skydd enligt [skyddsgrundsdirektivet] och det inte finns några andra skäl att kvarhålla personen i förvar?”

EU-domstolens svar

Den första frågan

Återvändandedirektivet ska enligt artikel 2.1 tillämpas på tredjelandsmedborgare som vistas olagligt på en medlemsstats territorium. I skäl 9 i direktivet anges att i enlighet med skyddsgrundsdirektivet bör en tredjelandsmedborgare som har ansökt om asyl i en medlemsstat inte anses vistas olagligt på den medlemsstatens territorium förrän ett beslut om avslag på asylansökan eller ett beslut om upphävande av personens rätt till vistelse som asylsökande har trätt i kraft.

I artikel 7.1 i skyddsgrundsdirektivet föreskrivs en rätt för asylsökande att, enbart så länge som asylförfarandet pågår, stanna kvar i den medlemsstat där deras ansökan lämnats in eller prövas till dess att den beslutande myndigheten har fattat beslut i första instans avseende ansökan. Från den rätten finns endast ett fåtal undantag på stränga villkor.

Den första frågan besvaras: Artikel 2.1 i [återvändandedirektivet], jämförd med skäl 9 i samma direktiv, ska tolkas så, att direktivet inte är tillämpligt på en tredjelandsmedborgare som har ansökt om internationellt skydd, i den mening som avses i [skyddsgrundsdirektivet]. Detta gäller från det att ansökan lämnas in till dess att beslut fattats i första instans för att avgöra ansökan eller, i förekommande fall, fram till dess att ett eventuellt överklagande av beslutet har avgjorts.

Den andra frågan

Inledningsvis noterar domstolen att det är olika regler som styr förvar inför ett avlägsnande, vilket regleras i återvändandedirektivet, och förvar av asylsökande vilket bland annat regleras i mottagandedirektivet och skyddsgrundsdirektivet samt i tillämpliga nationella bestämmelser.

I artikel 7.3 i mottagandedirektivet anges att om det är nödvändigt på grund av exempelvis rättsliga skäl eller skäl som avser allmän ordning, får medlemsstaterna kvarhålla en asylsökande på en bestämd plats i enlighet med deras nationella lagstiftning.

Enligt artikel 18.1 i skyddsgrundsdirektivet får medlemsstaterna inte hålla en person i förvar endast av det skälet att han eller hon är asylsökande. I de fall en asylsökande hålls i förvar ska medlemsstaterna enligt artikel 18.2 säkerställa att det finns en möjlighet till påskyndad rättslig prövning.

Det ankommer i nuläget på medlemsstaterna att – med iakttagande av sina skyldigheter enligt internationell rätt och unionsrätten – fastställa på vilka grunder en asylsökande kan placeras i förvar och av vilka skäl hållandet i förvar kan förlängas.

Den andra frågan besvaras: [mottagandedirektivet] och [skyddsgrundsdirektivet] utgör inte hinder för att en tredjelandsmedborgare som har ansökt om internationellt skydd, i den mening som avses i [skyddsgrundsdirektivet], efter att ha placerats i förvar med stöd av artikel 15 i [återvändandedirektivet] kvarhålls i förvar med stöd av en bestämmelse i nationell rätt när det – efter en bedömning från fall till fall av samtliga relevanta omständigheter – visar sig att ansökan lämnats in enbart för att försena eller hindra verkställigheten av återvändandebeslutet och att det objektivt sett är nödvändigt att låta beslutet om hållande i förvar bestå för att förhindra att tredjelandsmedborgaren definitivt håller sig undan sitt återvändande.