En utvisning av de sökande till Irak bryter inte mot artikel 2 (rätt till liv) eller artikel 3 (förbud mot omänsklig eller förnedrande behandling) i Europakonventionen då det finns ett inre flyktalternativ i andra delar av landet. De sökande hade åberopat hedersrelaterade skäl.

Bakgrund

De två sökande som kom från Nasriya i södra Irak (S.A.) respektive Kirkuk i norra Irak (D.N.M.) anförde att de vid en utvisning till Irak skulle riskera hedersrelaterat våld. Detta på grund av att de utan familjernas godkännande hade haft förhållanden med kvinnor.

S.A. anförde att han var sunnimuslim och att han hade en relation med en kvinna som var shiamuslim. Hennes familj godkände inte förhållandet på grund av detta. Han lämnade Irak 2008 efter att hon dödats för att ha rymt med honom. Han blev också hotad och trakasserad.

D.N.M. anförde att han var sunnimuslim och kurd och att han hade ett hemligt förhållande med en ung sunnimuslimsk kvinna. Han lämnade Kirkuk 2007 när han blev påkommen med att krama henne. Hennes bröder attackerade honom med en sax. Han blev även hotad och hans affär brändes ner. Hans far gav under hot rätt åt kvinnans bröder att döda honom.

Europadomstolens bedömning

Domstolen noterar att sökandena hörts både av Migrationsverket och Migrationsdomstolen, att ansökningarna hade utretts noggrant och att besluten och domarna hade motiverats utförligt.

När det gäller den allmänna situationen i Irak ansåg domstolen att den sakta förbättrats och att den inte var så allvarlig att en risk för brott mot artikel 3 förelåg vid ett återvändande.

Det hade enligt domstolen visats att de sökandes personliga förhållanden gör att de skulle riskera sina liv och/eller omänsklig eller förnedrande behandling om de utvisas. De skulle inte kunna räkna med att få skydd av myndigheterna på sina hemorter och eventuellt erbjudet skydd skulle inte vara effektivt.

Domstolen ansåg dock att det var rimligt att de som unga och friska män skulle använda sig av ett inre flyktalternativ i södra eller centrala Irak. Domstolen konstaterade i det sammanhanget att stammar och klaner är regionbaserade i Irak och att en person som förföljs av en klan kan söka skydd i en annan del av landet. Det var inte visat i målen att kvinnornas klaner hade sådant inflytande eller var så mäktiga att de skulle kunna förfölja de sökande i andra delar av landet. Tidsperspektivet hade enligt domstolen också till viss del reducerat hotbilden något. Det fanns inte någon indikation på att det skulle vara omöjligt eller ens särskilt svårt för sunnimuslimer, som utgör en tredjedel av befolkningen, att hitta en plats att bosätta sig på där de skulle utgöra en majoritet av befolkningen eller i vart fall leva relativt säkert. Inte heller visar UNHCR:s riktlinjer från 2012 att kurder skulle vara en grupp som riskerar behandling i strid med artiklarna 2 och 3.