Artikel 3.2 i Dublinförordningen kan alltid tillämpas av en medlemsstat för att ta över ansvaret för prövningen. Det finns inget krav om att UNHCR ska tillfrågas innan ett beslut om överföring fattas.

Bakgrund

EU-domstolen har dömt i målet (C-528/11) den 30 maj 2013. Avgörandet behandlar en begäran om förhandsavgörande om tolkningen av artikel 3.2 i Dublinförordningen och av artiklarna 18, 41 och 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, (stadgan).

Målet handlar om en irakisk medborgare som sökt asyl i Bulgarien och dessförinnan i Grekland. Grekland samtyckte till ett återtagande av sökanden genom en s.k. tyst accept.

Den bulgariska domstolen ställde ett antal tolkningsfrågor till EU-domstolen vilka i korthet lydde som följer: 

• Ska artikel 3.2. i Dublinförordningen tolkas så att en medlemsstat får överta ansvaret för prövningen trots att artikel 15 inte är tillämplig och när den ansvariga staten har avgett en s.k. tyst accept?
• Vad avses med rätt till asyl enligt artiklarna 18 och 53 i stadgan jämförda med definitionen i artikel 2 c och skäl 12 i Dublin­förord­ningen?
• Ska medlemsstaterna inhämta UNHCR:s uppgifter i syfte att avgöra ansvarig medlemsstat när det finns uppgifter och slutsatser i UNHCR:s handlingar om att den ansvariga medlemsstaten åsidosätter bestämmelser i unionslagstiftningen om asyl?

Domstolen gav följande svar på frågorna: 

Artikel 3.2 i Dublinförordningen ska tolkas så, att den tillåter att en medlemsstat, som enligt kriterierna i kapitel III i förordningen inte är ansvarig, prövar en asylansökan även om det inte föreligger någon omständighet som medför att den humanitära klausulen i artikel 15 i förordningen blir tillämplig. Denna möjlighet är inte avhängig av att den medlemsstat som är ansvarig enligt nämnda regler har lämnat en s.k tyst accept.

Den medlemsstat i vilken asylsökanden befinner sig är inte skyldig att under Dublinförfarandet inhämta yttrande av UNHCR när det framgår av hand­lingar från denna organisation att den ansvariga medlemsstaten åsidosätter unionsrättens asylregler.

Kommentar

Värt att notera är att domstolen uttrycker att det klart framgår av själva ordalydelsen av artikel 3.2 att utövandet av denna befogenhet inte är föremål för några särskilda villkor och att detta även har stöd i förarbetena till förordningen (KOM(2001) 447 slutlig). Med anledning av detta besvaras inte den andra frågan om rätt till asyl.

När det gäller den tredje frågan uttalar domstolen att det i asylprocedur­direktivet föreskrivs olika former för samarbete mellan UNHCR och medlemsstaterna. Dessa regler är dock inte tillämpliga vid ett Dublin­förfarande, vilket även framgår av asylprocedurdirektivet.