En somalisk asylsökande lyckades inte bevisa att en överföring från Nederländerna till Italien enl. Dublinförordningen skulle utsätta henne och hennes barn för sådan behandling som strider mot artikel 3 i Europakonventionen.

Bakgrund

Målet rör en kvinna som bl.a. åberopade att hon och hennes minderåriga två barn skulle riskera omänsklig eller förnedrande behandling om en överföring från Nederländerna till Italien verkställdes.

Kvinnan flydde från Somalia till Italien i augusti 2008, registrerades där som illegal immigrant och överlämnades till en mottagningsenhet. Efter att ha ansökt om internationellt skydd beviljades hon ett treårigt uppehålls­tillstånd grundat på skyddsbehov och ett resedokument.

I maj 2009 sökte kvinnan asyl i Nederländerna. Under asylutredningarna försäkrade hon att hon inte sökt asyl i Italien och att hon inte fått någon hjälp där. Hon åberopade också att hon blivit våldtagen och i samband med det blivit gravid. I mars 2010 avvisades hennes asylansökan av de nederländska myndigheterna, som ansåg att Italien var ansvarig stat enligt Dublinförordningen.

I sin ansökan till Europadomstolen åberopade kvinnan att hon inte fick någon hjälp av de italienska myndigheterna och tvingades leva på gatan. Hon åberopade vidare att om de nederländska myndigheterna skulle överföra henne och barnen till Italien, kommer de att få utstå samma avsaknad av hjälp som vid hennes förra vistelse där och dessutom riskera en utvisning till Somalia där hon riskerar att bli offer för hedersrelaterat våld. Enl. artikel 8 (rätt till respekt för familjelivet) hävdade sökande slutligen, att om hon utvisas till Italien, kommer hon inte att kunna uppfostra sina barn under passande förhållanden.

Europadomstolens bedömning

Domstolen konstaterade i sin bedömning vissa motstridigheter i kvinnans uppgifter, bl.a. om att hon hade tvingats leva på gatan i Italien trots att hon hade haft tillgång till mottagningsfaciliteter för asylsökande. Domstolen noterade att efter hennes begäran om internationellt skydd hade beviljats, fick hon ett 3-årigt uppehållstillstånd som gav henne samma förmåner med socialbidrag, sjukvård och utbildning som den övriga befolkningen i Italien.

Vidare hade kvinnan på mottagningsenheten, där hon fått sjukvård, varken bett om hjälp att hitta arbete och/eller alternativt boende för att undvika risk för hemlöshet och armod.

Domstolen konstaterade att behandlingen av kvinnan i Italien inte nådde upp till den allvarlighetsgrad som krävs för att falla inom ramen för artikel 3.

Domstolen noterade vidare att de nederländska myndigheterna skulle komma att informera de italienska myndigheterna om överföringen av kvinnan och hennes barn, så att man kunde förbereda för deras ankomst. Dessutom skulle hon, som en särskilt utsatt person under italiensk nationell lag, kunna ansöka om en förnyelse av sitt uppehållstillstånd.

Europadomstolen tog i sin bedömning hänsyn till rapporter från institutioner och frivilligorganisationer och fann att den generella situationen för asylsökande i Italien, trots några småbrister, inte visar på några systembrister.

Med hänsyn till den snabba bedömningen som skedde av kvinnans skyddsbehov och den hjälp hon fick vid sin ankomst till Italien, har hon misslyckats med att visa att hon inte skulle få samma möjligheter till hjälp igen. Domstolen ansåg därför att hennes klagan enl. artikel 3 mot Italien och Nederländerna var uppenbar ogrundad.

Domstolen fann även att kvinnans påståenden enl. artikel 8 och 13 (rätt till en rättvis rättegång) var uppenbart ogrundade.