Rättsenhetens kommentar 2011-07-13

En kvinna reste in i Norge år 1996 med ett turistvisum. Under vistelsen i Norge meddelades hon ett strafföreläggande för snatteri varefter hon utvisades med ett tvåårigt återreseförbud. Fyra månader senare reste hon på nytt in i Norge, med ett nytt hemlandspass utfärdat i ett annat namn och med ett annat personnummer. Hon ansökte om uppehållstillstånd på grund av anknytning och uppgav i samband med ansökan att hon inte tidigare hade varit i Norge och att hon inte var fälld för brott. Kvinnan beviljades därefter upprepade tidsbegränsade uppehållstillstånd, på grund av anknytning och arbetsmarknadsskäl, under perioden 1996-2001. Efter att ha uppdagat att tillstånden beviljats på vilseledande grunder, meddelade norska myndigheter i januari 2002 att man hade för avsikt att återkalla hennes uppehållstillstånd. I juni 2002 födde kvinnan ett barn i ett förhållande med en annan man som var bosatt i Norge, men som inte hade norskt medborgarskap. I oktober 2002 återkallades kvinnans uppehållstillstånd. I december 2003 födde kvinnan återigen ett barn i samma förhållande. I april 2005 fattade norska myndigheter beslut om utvisning av kvinnan och meddelade även ett tvåårigt återreseförbud. Kvinnan separerade från barnens fader i oktober 2005. Barnen bodde inledningsvis hos kvinnan, men norsk familjerätt beslutade i maj 2007 att tilldela fadern ensam vårdnad mot bakgrund av moderns överhängande utvisningsbeslut. Kvinnan utövade regelbunden umgängesrätt med barnen.

Domstolen erinrade om att när familjelivet har tillkommit vid en tidpunkt då parterna känt till att den ena partens migrationsstatus i landet var oklar, är det bara i de mest exceptionella fall som utvisning av en familjemedlem kan medföra ett brott mot artikel 8. Domstolen konstaterade därefter att kvinnans vistelse i Norge fick bedömas som illegal, eftersom hon hade lämnat vilseledande uppgifter om sin identitet, sin tidigare vistelse i Norge och sitt brottsregister. Hon borde därför ha förstått att hon saknade lagliga möjligheter att stanna kvar i Norge. I målet var utrett att barnen inte skulle kunna följa med kvinnan till hennes hemland eftersom fadern var ensam vårdnadshavare. Om utvisningsbeslutet verkställdes skulle det i praktiken medföra att barnen skildes från sin mor under en mycket lång tidsperiod. Det fanns inte heller några garantier för att kvinnan skulle kunna återvända till Norge efter det att återreseförbudet upphört att gälla. Åtgärden skulle därför få mycket ingripande effekter för barnen. Vid en samlad bedömning fann domstolen att norska myndigheter inte i tillräcklig mån hade beaktat barnens bästa och att beslutet om utvisning och återreseförbud skulle strida mot rätten till familjeliv enligt artikel 8.