Bestämmelserna i ett direktiv blir i normalfallet bindande för en medlemsstat när de har införlivats i den nationella lagstiftningen. EU-domstolen slår emellertid fast att direktivets bestämmelser i vissa fall får direkt effekt även om de inte har implementerats i medlemsstatens lagstiftning.

I det aktuella målet dömdes en algerisk man av italiensk domstol till ett års fängelse för att han inte följt uppmaningen att lämna landet efter ett utvisningsbeslut. Frågan i målet var om återvändandedirektivets regler kunde åberopas av enskild trots att bestämmelserna inte förts in i den nationella lagstiftningen.

EU-domstolen konstaterade, mot bakgrund av den fasta praxis som domstolen utvecklat, att ett direktivs bestämmelser får direkt effekt om de medför rättigheter för enskilda, är tillräckligt tydliga och ovillkorliga även om direktivet inte har implementerats i medlemsstatens lagstiftning. Domstolen fann härvid att förvarsbestämmelserna i återvändandedirektivet är så ovillkorliga och preciserade att de kan åberopas av enskild samt att direktivet, särskilt artiklarna 15 och 16, hindrar Italien att tillämpa den italienska lagen och som i den aktuella situationen döma någon till fängelse enbart på den grunden att personen inte respekterat ett utvisningsbeslut.

Enligt EU-domstolen kan ett sådant straff som den italienska lagen föreskriver strida mot direktivets mål att upprätta en effektiv politik för återsändande som ligger inom ramen för de mänskliga rättigheterna. Syftet med förvarsbestämmelserna i återvändandedirektivet är inte att straffa en person som inte lämnar landet inom ramen för den tidsfrist han eller hon har att återvända. Tvångsåtgärder enligt detta direktiv får endast användas i syfte att verkställa utvisningsbeslutet med beaktande av proportionalitetsprincipen, vilket bl.a. medför att verkställighetsarbetet ska genomföras med minsta möjliga tvång och frihetsberövandet ska ske under så kort tid som möjligt och bara bibehållas så länge verkställighetsarbetet fortsätter.