Begäran om förhandsavgörandet avser tolkningen av artikel 20.1 d och artikel 20.2 Rådets förordning (EG) nr 343/2003 (Dublinförordningen) i mål där beslut om inhibition av verkställighet meddelats. I den aktuella domen fastställer EG-domstolen att fristen för att verkställa en överföring enligt Dublinförordningen ska räknas från det domstolsavgörande genom vilket överföringen prövas i sak och som inte längre kan utgöra hinder för att genomföra överföringen och inte från det intermistiska domstolsbeslut genom vilket det har förordnats att överföringen tills vidare inte får genomföras.

Målet gällde familjen ... som efter Migrationsverkets beslut skulle överföras till Frankrike med stöd av artikel 20.1 d och e i Dublinförordningen. Efter överklagandet förordnade migrationsdomstolen, genom ett intermistiskt beslut, att överföringen tills vidare inte skulle genomföras (inhibition) i avvaktan på att målet avgörs i sak slutligt. Frågan i målet är från vilken tidpunkt sexmånadersfristen för överföring ska beräknas enligt artikel 20.1 d Dublinförordningen i mål där beslut om inhibition av verkställighet har meddelats.

EG-domstolen konstaterar - med hänsyn till syftet med att fastställa en frist för medlemsstaterna - att tidsfristen kan löpa först när det är överenskommet och säkerställt att överföringen kommer att genomföras och det endast återstår att lösa hur denna i praktiken ska gå till. Ett genomförande av överföring kan inte anses vara säkerställt om domstolen inte har meddelat något avgörande i sak.