Målet rör en man från Västbanken eller Jordanien, som vistats i Sverige sedan december 2002. Med början våren 2007 åberopade mannen psykisk ohälsa som skäl för varför han inte skulle utvisas från Sverige. Hösten 2007 genomförde sökanden ett självmordsförsök. Han har därefter inkommit med flera läkarintyg som visar att han är deprimerad, apatisk, nervös och har suicidtankar.

Mannens hälsoproblem har beaktats av Migrationsverket och migrationsdomstol i grundärendet och i verkställighetsärenden. Vid något tillfälle har verkställigheten inhiberats för att erhålla utredning om verkställighetsmöjligheterna. Samtliga ärenden har dock lett till slutsatsen att utvisning ska ske och att verkställighet av utvisningsbeslutet är möjlig att genomföra.

Europadomstolen konstaterar inledningsvis att enligt domstolens praxis kan inte utlänning som är föremål för utvisning i princip kräva en rätt att få stanna kvar på medlemsstats territorium för att erhålla medicinsk vård och behandling. Det faktum att sökandes levnadsomständigheter, inkluderat även hans sannolika livslängd, kommer att bli markant reducerad om han utvisas från medlemsstaten är inte tillräckligt skäl för att leda till ett brott mot artikel 3. Ett beslut att utvisa en person som lider av allvarlig psykisk eller fysisk sjukdom till ett land där vården för den sjukdomen är sämre än den som är tillgänglig i medlemsstaten kan bedömas enligt artikel 3, men bara i exceptionella fall, där de humanitära skälen mot utvisning är tvingande. I målet D mot Storbritannien (dom den 2 maj 1997) bedömdes det finnas sådana skäl eftersom sökandens tillstånd var så kritiskt att han bedömdes vara nära döden, han inte kunde garanteras medicinsk vård i sitt hemland och han saknade familj som kunde ta hand om honom och ge honom mat, boende och socialt skydd.

I det aktuella fallet gjordes bedömningen att mannen led av ett dåligt psykiskt hälsotillstånd, men något ytterligare självmordsförsök hade inte skett och han hade inte heller varit inlagd för vård eller tvångsomhändertagen. Suicidtankarna bedömdes primärt vara länkade till hans besvikelse på de svenska migrationsmyndigheterna, hans oklara situation och hans rädsla för att bli utvisad. Eftersom det inte finns några tecken på att svenska myndigheter skulle tvångsutvisa honom om det var medicinskt omöjligt, det finns vård i hans hemland och han även har släktingar i Nablus bedömdes utvisningen inte strida mot artikel 3 på grund av ohälsan.

Inte heller mannens övriga skäl utgjorde brott mot Europakonventionen, varför ansökan bedömdes vara uppenbart ogrundad.