Europadomstolen för mänskliga rättigheter har i september och december 2009 avgjort två mål där asylsökande burundier anmält Sverige för brott mot bl.a. artiklarna 2 och 3 i Europakonventionen (mål nr 1334/09 och 15009/09).

Europadomstolen beslutar att inte bevilja prövning av anmälningarna (inadmissable) men gör i sitt beslut ändå följande bedömning av säkerhetsläget i Burundi. Europadomstolen uppger att: även om domstolen är medveten om de rapporter som finns om allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna i Burundi, finner domstolen att de inte är av en sådan natur att de på egen hand visar att det skulle vara ett brott mot konventionen om de sökande skulle återvända till landet. Domstolen måste istället fastställa om den sökandes personliga situation är sådan att ett återvändande strider mot de relevanta bestämmelserna i konventionen.

Europadomstolen gör således en bedömning att den allmänna situationen inte är tillräcklig för att fastslå att det utgör ett brott mot Europakonventionen att utvisa någon till Burundi - en individuell prövning måste ske.

Intressant är också att Europadomstolen i sin trovärdighetsbedömning i målet E.N. mot Sverige initialt gör en bedömning av sökandens allmänna trovärdighet (identitet, uppgift om resväg etc.) för att därefter gå in på trovärdigheten av de åberopade skälen för ansökan, vilket inte stämmer överens med de instruktioner som Migrationsöverdomstolen gett gällande trovärdighetsprövningar i det vägledande avgörandet MIG 2007:12.

I målet I.N. mot Sverige har både materiell bevisning och muntlig bevisning prövats.

I båda de prövade målen fann domstolen efter sakprövning att de sökande inte gjort sannolikt att de vid ett återvändande riskerar att utsättas för förföljelse, straff, tortyr eller avrättning. Båda anmälningarna bedömdes därför vara uppenbarligen ogrundade.