Målen rör två utvisningsdömda män, den ena född 1994 och medborgare i Irak, den andre född 1986 och medborgare i Pakistan. Mannen från Irak kom till Danmark som fyraåring och mannen från Pakistan var född i Danmark. Båda männen hade gjort sig skyldiga till upprepad brottslighet bl.a. våldsbrott, narkotikabrott och trafikbrott. I målen var det ostridigt att utvisningarna utgjorde ett ingrepp i männens rätt till privatliv enligt artikel 8 Europakonventionen. Frågan i målen var om utvisningarna hade varit proportionerliga.

Europadomstolen fann att de danska domstolarna hade gjort noggranna avvägningar i ärendet och därvid beaktat männens långa brottsregister, sannolikheten för att de skulle återfalla i brottslighet samt deras kulturella och sociala band till Danmark och respektive hemländer. De danska domstolarna hade också vägt in att männen hade möjlighet att återvända till Danmark efter att återreseförbuden på sex år gått ut. Utvisningarna hade därför varit proportionerliga. Utvisningarna innebar inte heller ett ingrepp i männens rätt till familjeliv eftersom de inte hade egna familjer och det inte heller fanns ett särskilt beroendeförhållande mellan dem, föräldrar och syskon och att kontakten kunde upprätthållas på annat sätt än att träffas i Danmark, t.ex. genom telefon eller andra elektroniska medel. Europadomstolen fann sammantaget att det inte skulle strida mot artikel 8 Europakonventionen att återsända männen till deras respektive hemländer.