EU-domstolens dom den 19 juni 2018 i mål C-181/16, Sadikou Gnandi mot État belge (stora avdelningen)

Ett beslut om återvändande enligt återvändandedirektivet kan fattas så snart som den ansvariga myndigheten har fattat beslut om att avslå en ansökan om internationellt skydd eller tillsammans med avslagsbeslutet i ett enda beslut utan att överklagande av avslagsbeslutet har avgjorts. Ett överklagande måste ha suspensiv effekt.

Rättsverkningarna av återvändandebeslutet måste dock upphöra. Personen har rätt till förmåner enligt mottagandedirektivet och han/hon måste kunna åberopa nya omständigheter avseende bl.a. familjeliv, hälsotillstånd och risk för refoulement sedan återvändandebeslutet fattades.

Frågan i målet

Frågan i målet var om det finns hinder enligt återvändandedirektivet (2008/115/EG), mot bakgrund av principen om non-refoulement och rätten till ett effektivt rättsmedel, mot att fatta ett beslut om återvändande enligt återvändandedirektivet så snart som ett beslut om avslag på en ansökan om internationellt skydd har avgjorts men innan ett överklagande av detta beslut har avgjorts. Med andra ord, om det är möjligt att fatta beslut om avslag på en ansökan om skydd samtidigt som man fattar beslut om avlägsnande (avvisning eller utvisning).

Ett beslut om återvändande är enligt artikel 3.4 ett beslut om att en vistelse är olaglig och som innehåller en skyldighet att återvända. Enligt artikel 6.1 ska medlemsstaterna i princip fatta beslut om att tredjelandsmedborgare som vistas olagligt på deras territorium ska återvända. Olaglig vistelse är en vistelse då personen inte uppfyller villkoren för att resa in i, vistas eller vara bosatt i medlemsstaten (artikel 3.2 jfrd med EU-domstolens dom i C-47/15, p. 48).

EU-domstolen uttalar att återvändandedirektivet inte innehåller något krav på att ett beslut om olaglig vistelse måste ha avgjorts i ett överklagande (d.v.s. ha vunnit laga kraft) för att vistelsen ska anses vara olaglig. I asylprocedurdirektivet anges att en asylsökandes vistelse inte kan anses vara olaglig fram tills ett beslut om avslag på asylansökan i första instans (1), men direktivet anger inte att detta gäller till dess att överklagandet av avslagsbeslutet har avgjorts (p. 46 i domen).

Ett ändamål med återvändandedirektivet är att ha en effektiv politik för avlägsnande och återvändande. Artikel 6.6 ger därför möjlighet att fatta ett beslut om att avsluta en laglig vistelse tillsammans med ett beslut om återvändande inom ramen för ett enda administrativt beslut. Det kan då säkerställas att förfarandena sker samtidigt och att överklaganden av dessa beslut sker samtidigt eller i förening med varandra. Om återvändandedirektivet skulle tolkas så att en vistelse inte kunde vara olaglig i avvaktan på ett överklagande, skulle det innebära att den ovan nämnda möjligheten att samtidigt fatta beslut skulle vara verkningslös och det skulle även strida mot ändamålet om en effektiv återvändandeprocess. Enligt en sådan tolkning skulle ett beslut om återvändande inte kunna fattas förrän efter att ett beslut om att avsluta en olaglig vistelse hade avgjorts i ett överklagande. Detta riskerar att avsevärt försena och komplicera återvändandeförfarandet (p. 48-50).

I artikel 13 återvändandedirektivet anges att det måste finnas ett effektivt rättsmedel för att kunna överklaga beslut om återvändande. Principen om non-refoulement ska också iakttas (artikel 5). EU-domstolen har tidigare slagit fast att om det vid ett återvändande finns grundad anledning att en person skulle utsättas för en verklig risk att utsättas för behandling som avses i artikel 19.2 i EU-stadgan (2) , krävs att ett effektivt rättsmedel har suspensiv effekt. Ett avslag på en ansökan om internationellt skydd behöver inte ha suspensiv effekt, eftersom detta inte medför ett avlägsnande. Däremot måste ett beslut om återvändande ha suspensiv effekt eftersom ett sådant beslut kan medföra att personen utsätts för en verklig risk att behandlas på ett sätt som strider mot EU-stadgan (p. 54-56).

Varken asylprocedurdirektivet, återvändandedirektivet eller EU-stadgan kräver att det ska finnas överprövning i två instanser, endast att ett överklagande måste kunna prövas i en rättslig instans. Vid beslut om återvändande och avlägsnande måste det skydd som följer av rätten till ett effektivt rättsmedel och principen om non-refoulement säkerställas genom att en sökande av internationellt skydd har rätt till ett effektivt rättsmedel med suspensiv verkan i åtminstone en instans. Under denna förutsättning strider det inte mot principen om non-refoulement och rätten till ett effektivt rättsmedel, då beslut om avslag på ansökan om internationellt skydd har fattats i första instans och att beslut om återvändande fattas samtidigt i ett administrativt beslut eller från och med avslagsbeslutet (p.57-58).

En person vistas alltså olagligt i den mening som avses i återvändandedirektivet så snart det fattats beslut att avslå en ansökan om internationellt skydd oberoende av om personen har rätt att stanna kvar i avvaktan på utgången av ett överklagande av avslagsbeslutet. Ett beslut om återvändande kan således fattas från och med avslagsbeslutet eller samtidigt med detta beslut i ett enda beslut (p. 59).

EU-domstolen uttalar slutligen att under den tid ett beslut om återvändande kan överklagas och till dess att överklagandet har avgjorts, ska samtliga rättsverkningar av beslutet upphöra. En tidsfrist för frivillig avresa får inte börja löpa så länge som personen har rätt att stanna kvar. Personen får heller inte tas i förvar i avlägsnandesyfte. Personen har också rätt till förmåner enligt mottagandedirektivet till dess en ansökan om internationellt skydd är slutligt avgjord. Medlemsstaterna måste också låta personen åberopa nya omständigheter, bl.a. avseende familjeliv, hälsotillstånd och risk för refoulement (se artikel 5 återvändandedirektivet), sedan beslutet om återvändande fattades. Personen måste också informeras om dessa garantier (p. 61-65).

(1) Se artikel 9.1 i det omarbetade asylprocedurdirektivet (2013/32/EU) och artikel 7.1 i det förra asylprocedurdirektivet (2005/85/EG).

(2) dödsstraff, tortyr eller omänsklig eller förnedrande bestraffning eller behandling

Bilaga:

Sökhjälpöppnas i nytt fönster
 Skriv ut
Dokumentinformation
Instans:
EU-domstolen
Beslutsdatum:
2018-06-19
Dokumentnr:
41984
 
Referens:
Migrationsverket, EU-domstolen,
EU-domstolens dom den 19 juni 2018 i mål C-181/16, Sadikou Gnandi mot État belge (stora avdelningen),
2018-06-19
 

Ämnesord:

Praxis, Internationella avgöranden, EU-domstolen

Rättsfallssamling

Rättsfallsämnesord:
Asylprocedurdirektivet, Non-refoulement, Praxis, Återvändandedirektivet, Effektivt rättsmedel, EU-domstolen, Inhibition, Internationella avgöranden, Återvändande

Tema:
Processuella frågor

Underkategori:
Inhibition
Ordning i prövningen